I Calais.
gränslösa vattenytan, som rullar sina vågor i oändlig, enformig följd. När våra tankar äro glada, äro vågorna en reflex av vår glättighet, men när de äro bedrövade, tyckes varje framstörtande våg öka på vår sorgebörda och erinra oss om alla våra fröjders tomhet och förgänglighet.
XXII.
I Calais.
Även de kvalfullaste nätter, de längsta dagar nå dock förr eller senare sitt slut.
Marguerite hade tillbragt femton timmar i sådan ångest, att hon fruktade att bli galen. Efter en sömnlös natt steg hon tidigt upp, driven av sitt feberaktiga begär att komma åstad och bävande vid tanken på att nya hinder skulle kunna resa sig i hennes väg. Hon steg upp, innan ännu någon i huset var i rörelse, så rädd var hon att försitta en dyrbar tid, om nu vind och vågor tycktes hågade att gynna hennes färd.
När hon kom ned i bottenvåningen, fann hon sir Andrew Ffoulkes sittande i skänkrummet. Han hade varit ute för en halvtimme sedan och gått ned till hamnpiren endast för att finna att varken den franska postbåten eller någon enskild skuta ännu så länge kunde ge sig ut från Dover. Stormen rasade alltjämt med full kraft, och ebben höll på att bryta in. Om vinden ej mojnade eller slog om, skulle de måhända nödgas vänta ytterligare ett halvt dygn...
Marguerite blev kall ända in i märg och ben, när hon hörde dessa föga hugnesamma underrättelser. Endast den starkaste viljeyttring hindrade henne från att falla ihop i förtvivlan och sålunda göra den unge mannen ännu mera bekymrad.
Ty ehuru han försökte dölja det, såg Marguerite, att han var lika angelägen som hon att komma i beröring med kamraten och vännen. Denna nödtvungna overksamhet var i högsta grad prövande för dem båda.
169
