Örnen och räven.
Det stod ännu en tallrik på bordet; han hällde lugnt upp soppa åt sig och slog därpå i ett glas vin.
Ett ögonblick undrade Marguerite, hur Chauvelin skulle bete sig. Hans förklädnad var så pass skickligt gjord, att han måhända, när han något sansat sig, ämnade förneka sin identitet. Chauvelin var emellertid alltför knipslug för att nedlåta sig till en dylik barnslig och gagnlös manöver. Han räckte hastigt fram handen även han och sade i förbindlig ton:
— Det var särdeles angenämt att få råka er, sir Percy. jag trodde verkligen — så kan man taga miste — att ni befann er på andra sidan Kanalen. Den plötsliga överraskningen nästan betog mig andedräkten.
— Jag tyckte verkligen att den — eller soppan — gjorde det helt och hållet, sade sir Percy med ett godmodigt grin. — Eller hur, herr — hm — Chaubertin?
— Ursäkta — Chauvelin.
— Åh, jag ber tusen gånger om förlåtelse... Javisst, Chauvelin var det förstås... Jag har alltid haft lite svårt för främmande namn, ska jag säga...
Han satt lugnt och åt sin soppa, godmodigt skrattande, som om han kommit hela vägen till Calais enkom för att intaga sin kvällsvard på detta snuskiga värdshus i sällskap med sin värste fiende.
Ett ögonblick undrade Marguerite, varför Percy ej stack ned den lille giftige fransmannen på stället. Och utan tvivel föresvävade också någonting dylikt hans sinne, ty då och då glimtade det på ett hotande sätt till i hans loja blick, då den vilade på Chauvelins oansenliga gestalt. Den senare hade nu fullkomligt återvunnit fattningen och ägnade sig lugnt åt sin sopptallrik.
Men det skarpa förstånd, som uppgjort och genomfört så många djärva planer, var alltför kallt beräknande för att utsätta sig för någon onödig risk. Stället här skulle ju kunna hysa spioner, värdshusvärden själv skulle kunna vara mutad av Chauvelin. Ett rop från den senare skulle kunna kalla ihop tjugu man, för allt vad Blakeney visste, och han skulle kunna vara avväpnad och fången, innan han hunnit sätta sig till motvärn, än mindre varna de väntande flyktingarna.
195
