Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Örnen och räven.

Denna risk ville han ej löpa; hans mening var att hjälpa de andra; få dem välbehållna ur vägen, ty dem hade han givit sitt ord. Och medan han åt och pratade, välvde han oavlåtligen planer, medan bakom det trasiga förhänget under taket en stackars ångestfull kvinna förtärdes av villrådighet och längtan att få skynda ned till honom, utan att hon dock vågade röra sig ur stället.

— Jag visste inte, återtog Blakeney i förbindlig samtalston, att ni — hm — ingått i kyrkans tjänst.

— Jag... hm... stammade Chauvelin.

Hans motståndares lugna oförskämdhet gjorde att han all­deles kom av sig.

— Men jag skulle i alla fall ha känt igen er var som helst, fortfor sir Percy, i det han hällde upp ännu ett glas vin åt sig, fastän nog peruken och hatten förändra er en smula.

— Tycker ni det?

— För pocker — det finns väl ingenting, som mer förändrar en människa... Jag hoppas ni inte tar illa upp min lilla an­märkning — man borde egentligen aldrig anmärka på folks ut­seende... Det är inte comme il faut...

— För all del — skadar inte... Jag hoppas lady Blakeney mår bra, sade Chauvelin, angelägen om att byta om samtalsämne.

Blakeney åt lugnt upp de sista skedbladen soppa och drack sitt vinglas i botten. Marguerite tyckte sig uppfatta, utan att vara säker på sin sak, att han kastade en snabb blick runtomkring rummet.

— Tack, hon mår förträffligt, sade han till sist helt torrt.

Det uppstod en paus, varunder Marguerite kunde iakttaga dessa båda motståndare, hvilka inom sig troligen mätte sina krafter med varandra. Hon såg nästan rakt in i Percys ansikte, där han satt vid bordet, ej tio alnar från den plats, där hon själv låg nedhukad, ångestfull, förvirrad, ej vetande vad hon skulle göra eller vad hon skulle tänka.

Hon hade nu alldeles övervunnit sitt begär att störta ned och ge sig tillkänna för sin man. Den som var i stånd att spela sin roll så som han för ögonblicket gjorde, behövde ej en kvinnas varnande ord för att iakttaga försiktighet.

Marguerite fråssade nu av den njutningen, som för ett älskande

196