Juden.
— Först följer man S:t Martinvägen och sedan en gångstig ut emot klippstranden...
— Känner du vägen? avbröt Chauvelin kärvt.
— Varenda sten, varenda grästorva, ers nåd, svarade juden ödmjukt.
Utan ett ord kastade Chauvelin de fem guldmynten ett och ett i sänder på golvet framför juden, som hukade sig ned och kröp omkring på alla fyra för att samla ihop dem. Ett rullade sin väg, och det vållade honom en smula besvär att få fram det, ty det hade gömt sig under skänken. Chauvelin väntade lugnt.
När juden åter kravlat sig på fötter, sade han:
— Nå, när kan skjutsen vara färdig?
— Den står färdig nu med samma, ers nåd.
— Var någonstans?
— Inte tio meter från husknuten här. Vill ers nåd värdigas själv se efter?
— Nej. Hur långt kan du skjutsa mig?
— Ända till Père Blanchards stuga, ers nåd, och längre än så, om det behövs. Men det gör det inte. Jag är säker på, att inte två lieues härifrån ska vi hitta den illmarige Ruben, hans krake till häst, kärran och den långe främlingen i en enda röra mitt på landsvägen.
— Hur långt härifrån ligger närmaste by?
— Utmed vägen som engelsmannen farit är Miquelon den närmaste byn, inte två lieues härifrån.
— Där kunde han alltså få ny skjuts, om han önskade åka vidare?
— Ja, ja men — det vill säga, om han kom så långt.
— Kan du det?
— Det går ju an att försöka, ers nåd, sade juden i mjuk och inställsam ton.
— Det är just vad jag ämnar göra, svarade Chauvelin lugnt. Men kom ihåg, att har du narrat mig, så låter jag två av mina starkaste soldater piska upp dig, tills själen för alltid kryper ut ur ditt svarta skrov... Men om vi hitta min vän, den långe engelsmannen, antingen på landsvägen eller i Père Blanchards stuga, så blir det tio guldmynt till åt dig. Går du in på affären?
207
