Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Förföljare och förföljda.

det så länge efterspanade ädla villebrådet kringrännts och fångats i nätet...

Marguerite smög sig allt närmare åkdonet för att om möj­ligt uppfånga vad kurirerna hade att meddela.

Hon hörde det snabba utbytet av lösen:

Liberté, fraternité, égalité!

Därefter frågade Chauvelin hastigt:

— Vad nytt?

Två ryttare hade gjort halt invid åkdonet.

Marguerite kunde se dem avteckna sig som skuggbilder mot den svarta natthimlen. Hon kunde höra deras röster och hästar­nas frustande, och samtidigt urskilde hon på något avstånd det taktfasta trampet av en skara marscherande soldater — Desgas och hans folk, som närmade sig från motsatta sidan.

En paus hade följt, varunder Chauvelin sannolikt måst över­tyga ryttarna om sin identitet, ty frågor och svar haglade på varandra i hastig följd.

— Har ni sett främlingen? frågade Chauvelin ivrigt.

— Nej, medborgare, vi ha inte sett någon lång främling, vi komma här nedifrån klippudden.

— Nå?

— En knapp kvarts mil på andra sidan Miquelon träffade vi på ett slags vårdslöst hoptimrat träskjul, som såg ut som en för­varingsort för någon fiskares nät och övriga redskap. När vi först upptäckte det, föreföll det vara tomt, och vi tyckte heller inte, att det såg på något sätt misstänkt ut, förrän vi sågo rök tränga ut från en öppning på ena sidan. Jag steg av och kröp tätt därintill. Skjulet var tomt, men i ena vrån glödde en kol­eld och ett par stolar stodo också inne i kojan. Jag rådslog med mina kamrater, och vi beslöto, att de skulle gömma sig ett litet stycke längre bort med hästarna, medan jag skulle stanna kvar och hålla vakt. Det gjorde jag också.

— Nå, såg ni någonting?

— Omkring en halvtimme senare, medborgare, hörde jag röster, och så kommo två män gående fram emot strandklipporna. Jag tyckte de kommo från vägen åt Lille. Den ene var ung, den

213