Förföljare och förföljda.
andre mycket gammal. De talade i viskande ton med varandra, och jag kunde ej urskilja, vad de sade.
Den ene var ung, den andre mycket gammal... Marguerites hjärta upphörde nästan att slå, medan hon lyssnade — tänk om den unge var Armand, hennes bror, och den gamle någon de Tournay? Voro de månne de båda flyktingar, som, utan att själva veta det, användes som lockbete för att störta sin noble och oförfärade räddare i fördärvet?
— Efter en stund gingo de båda männen in i kojan, fortfor soldaten, medan Marguerites pinsamt spända hörsel tyckte sig uppfånga ljudet av Chauvelins dämpade hånskratt. — Och jag smög mig närmare den. Det var breda springor i väggarna, och jag kunde höra en del av vad de sade.
— Fort! Vad hörde du för slag?
— Gubben frågade den unge, om han var säker på, att detta var rätta platsen. — »Javisst», svarade han, »det är det alldeles säkert». — Och vid skenet från kolelden visade han därefter sin följeslagare ett papper, som han bar på sig. — »Här äro de förhållningsorder», sade han, »som han gav mig, innan han lämnade London. Dem skulle vi noga följa, så vida vi inte finge nya order, men några sådana vet jag inte utav. Här är vägen vi följt, titta... här grenar den sig... här sneddade vi tvärs över S:t Martinvägen... och här är stigen, som fört oss ända hit ut till strandklipporna»... Då måste jag ha gjort något litet buller, för den unge kom fram i dörren och spejade oroligt runt omkring sig. Sedan han åter gått in och satt sig hos gubben, talade han så lågt, att jag inte mera kunde höra dem.
— Vad mera då? frågade Chauvelin otåligt.
— Vi voro tillsammans sex, som strövade omkring på det där strandområdet, så att vi lade råd och tyckte det var bäst, att fyra utav oss stannade kvar och behöllo kojan i sikte, medan jag och min kamrat genast redo hit för att rapportera vad vi sett.
— Den långe främlingen sågo ni inte en skymt av?
— Nej, medborgare.
— Om dina kamrater få syn på honom, vad ämna de då göra?
— Inte släppa honom ur sikte för ett ögonblick... Och
214
