Skonerten på redden.
rysning, när han lät blicken glida över de ogästvänliga klipporna och den öde strandremsan längs denna ensliga kust.
Men här var det nog i alla fall den fatala verkligheten man måste räkna med och inga tomma fantasifoster — féer och tomtegubbar hade upphört att hjälpa eller stjälpa människobarnen. Chauvelin och hans folk hade alla hört med egna öron den förhatliga rösten sjunga »God save the King» dryga tjugo minuter efter det de lagt sig i bakhåll runt stugan. Vid denna tid måste de fyra flyktingarna ha uppnått havsviken och kommit i slupen. Och närmaste vik låg mer än en lieue från stugan.
Vart hade den oförvägne sångaren tagit vägen? Såvida ej själva mörksens furste lånat honom vingar, hade hade han omöjligen kunnat tillryggalägga denna lieue längs den stenfyllda och besvärliga terrängen inom loppet av två minuter, och endast två minuter hade förflutit mellan hans sång och ljudet av årplasket ute på sjön. Han måste ha stannat efter och höll sig nu helt säkert dold någonstädes bland klipporna; patrullerna strövade alltjämt omkring, så han skulle naturligtvis infångas... Hoppet tändes åter i Chauvelins hatfyllda sinne.
En eller par av karlarna, som sprungit efter flyktingarna, kommo nu långsamt klättrande uppför sluttningen, och den, som hann först, trädde flåsande fram till Chauvelin.
— Vi kommo för sent, medborgare, sade soldaten, vi nådde stranden, just som månen gick in bakom den där molnbädden... Skonertens julle hade säkerligen legat och väntat invid den här första viken, en lieue härifrån, men den hade redan lagt ut, när vi kommo ned till strandbrädden, och stack mycket fort ut till havs. Vi sköto efter den, men det nyttade förstås ingenting till...
— Jaså, sade Chauvelin ivrigt, du säger, att den lade ut för en god stund sedan, och närmaste vik ligger en lieue längre bort?
— Precist! Jag storsprang hela vägen utmed stranden, men båten måste ha lagt ut ett par minuter, innan kvinnan började skrika.
Ett par minuter innan kvinnan började skrika!... Då hade alltså Chauvelins förmodan visat sig grundad. Röda nejlikan hade antagligen lyckats skicka i väg sina skyddslingar, men själv hade
231
