Räddningen.
liksom av längtan att få gripa tag i sin fiende och släcka sin väl berättigade hämndlystnad.
Men plötsligt ryckte hon till. Den lyckliga rodnaden lämnade hennes kinder, och glädjeskimret slocknade i hennes blick. Hon hade hört tungt fottramp över sitt huvud, och en sten hade lossnat uppe på klippstigen och rullat ned på sandstranden under dem.
— Vad var det? viskade hon helt förfärad.
— Ingenting farligt, kära du, svarade han i lugnande ton, du tycks bara helt och hållet ha glömt bort... min gode vän, Ffoulkes...
— Sir Andrew! utbrast hon bestört.
Ja, honom hade hon sannerligen helt och hållet glömt, den trofaste vännen, som hjälpt henne med råd och dåd under denna senaste vanskliga tid. Nu kom hon ihåg honom — med ett stygn av samvetskval.
— Ja, honom hade du bestämt glömt, inte sannt, sade sir Percy muntert. — Lyckligtvis råkade jag honom ej långt från »Grå katten», straxt innan jag hade den där angenäma supén i sällskap med min vän Chauvelin... Gud, får jag bara tag i den karlen, ska jag krama honom till mos... Nå, den andre hann jag underrätta om att här finns en mycket lång och slingrande väg, längs vilken man skulle kunna komma hit, utan att Chauvelins karlar misstänkte ett dyft... Och detta skulle ske, när vi vore färdiga att taga emot honom.
— Och han lydde? undrade Marguerite.
— Naturligtvis. Och här ha vi honom nu. Han var inte i vägen, när han inte behövdes, och nu kommer han just i lagom tid. Åh, han kommer att bli en högst förträfflig man åt vår lilla Suzanne.
Under tiden hade sir Andrew Ffoulkes försiktigt kravlat sig ned utför klipporna. En eller par gånger stannade han för att lyssna till det viskande samtal, som skulle vägleda honom till sir Percys gömställe.
— Blakeney! vågade han till sist försiktigt ropa. — Blakene, är du där?
I nästa ögonblick stack han fram huvudet bakom den
244
