Räddningen.
utskjutande klippa, mot hvilken Marguerite och hennes man sutto stödda. Men när han varsnade den underliga gestalten, som ännu var iförd den långa judekaftanen, hejdade han sig helt bestört.
Men Blakeney reste sig hastigt.
— Här har du mig, min hedersvän, skrattade han, något så när helskinnad, ehuru mera liknande en fågelskrämma än en kristen människa.
— Nå bevara mig väl, utbrast sir Andrew i gränslös förvåning, när han igenkände sin vän och chef, mycket har jag sett i min dar, men maken till detta...
Den unge mannen kände nu även igen Marguerite och förstummades fullständigt...
— Ja, jag förstår, att dina känslor äro sådana, att orden tryta dig, återtog sir Percy. — Hör du, min vän, dig har jag en gås oplockad med... Vad sjutton gör du i Frankrike, när jag befallde dig stanna kvar i England? Så’nt kallas subordinationsbrott. Vänta bara, tills min egen ryggvärk gått om en smula, ska du få se vad du får.
— För pocker, det ska jag nog ta emot, bara jag ser, att du är vid liv och kan ge mig det, sade sir Andrew med ett hjärtligt skratt. — Ville du då, att jag skulle låta lady Blakeney företaga denna resa ensam? Men var i Herrans namn, karl, har du fått tag i dessa underbara klädespersedlar?
— Ja, du, de äro rätt originella, inte sannt? skrattade sir Percy. — Men för pocker, Ffoulkes, nu, när du är här, få vi inte förlora någon tid mera — herr Chauvelin har ju i sin godhet lovat att skicka och hämta både »juden och fruntimret.»
Marguerite var så lycklig, att hon kunde ha suttit kvar på klipphällen för alltid och blott njutit av fröjden att få höra hans stämma och framställa tusen frågor. Men när Chauvelin nämndes, ryckte hon till, och hennes förra ängslan fick åter makt med henne.
— Hur skola vi kunna komma tillbaka? flämtade hon. — Vägarna häremellan och Calais äro ju fulla av soldatpatruller, och...
— Vi skola heller inte tillbaka till Calais, älskade hjärta, svarade han, utan till en plats bortom kap Gris Nez, inte en halv lieue härifrån. Där möter »Måsens» julle oss.
245
