Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Räddningen.

»Måsens» julle? upprepade hon förundrad.

— Ja visst, svarade han leende, där har du åter ett av mina små knep. Jag borde förut ha berättat för dig, att när jag smög den där brevlappen in genom springan i stugans vägg, var den åtföljd av ännu en liten privat lapp åt Armand, som jag befallde honom skrynkla i hop och lämna kvar, som vore den avglömd av dem i hastigheten... Den har nu narrat Chauvelin och hans folk att rusa allt vad tygena hålla tillbaka till »Grå katten» för att genskjuta mig där, men det var den första lilla lappen, som innehöll mina verkliga instruktioner, inberäknade dem till gamle Briggs. Han fick order av mig att gå längre ut till havs och sedan hålla sig västerut. När han väl kommit utom synhåll för Calais, sänder han skeppsbåten till en liten bukt, som han och jag känna till, straxt bortom Gris Nez. Karlarna ligga på utkik efter mig; vi ha en överenskommen signal, och vi skola alla vara välbehållna ombord, medan Chauvelin och hans folk helt tålmomodigt gå på vakt kring den havsviken, som ligger alldeles mitt emot »Grå katten».

— Här gäller det alltså att skynda... Men jag... jag kan inte stödja på mina fötter, jämrade hon sig i full förtvivlan, när hon försökte resa på sig och fann, att hon ej förmådde gå.

— Jag skall bära dig, käraste, sade han, så komma vi väl alltid något stycke väg...

Även sir Andrew var villig att hjälpa till, men sir Percy ville ej anförtro den dyrbara bördan åt någon annan.

— När du och jag välbehållna äro ombord på »Måsen», sade han till sin unge kamrat, och jag med säkerhet vet, att mademoiselle Suzannes ögon ej mera skola ha några förebrående blickar för mig, då blir det min tur att få vila.

Och hans armar, ännu kraftiga, trots lidanden och strapatser, slöto sig om Marguerites stackars utmattade kropp och lyfte den så lätt som om den varit en fjäder.

Sedan, under det att sir Andrew helt grannlaga höll sig utom hörhåll, sades — eller rättare sagt viskades — många ting, som ej ens höstvinden uppfattade, ty den hade gått till ro.

All trötthet syntes vara glömd. Hans rygg måste ha varit mycket öm, ty soldaterna hade ej lagt fingrarna emellan vid

246