Den röda nejlikan.
— Hur många medlemmar finns det i ert tappra sällskap, monsieur? frågade hon skyggt.
— Tjugu inalles, mademoiselle, svarade han. — En, som för befälet, och nitton, som lyda order. Alla äro vi engelsmän, och alla äro vi hängivna samma sak — att lyda vår anförare och komma de oskyldiga till bistånd.
— Måtte Gud beskydda er alla, messieurs! sade grevinnan med värme.
— Han har gjort det hitintills, madame.
— Det förekommer mig underbart, — underbart! Att ni alla äro så tappra, så goda mot era medmänniskor — fastän ni äro engelsmän — medan i Frankrike svek och våld frodas — allt i frihetens och broderskapets namn.
— I Frankrike ha till och med kvinnorna varit än hätskare mot oss aristokrater än männen, sade vicomten med en suck.
— Ack ja, bekräftade grevinnan, medan ett uttryck av högdraget förakt och oändlig bitterhet glimtade fram i hennes sorgsna ögon. — Tänk bara på den där kvinnan Marguerite S:t Just, till exempel! Hon, som angav markisen de S:t Cyr och hela hans familj för den ohyggliga skräckdomstolen!
— Marguerite S:t Just? sade lord Antony och sköt en snabb, förfärad blick mot sir Andrew. — Marguerite S:t Just? — Inte kan väl...
— Jo visst, genmälde grevinnan, henne känner ni nog. Hon var en framstående skådespelerska vid Comédie Française, och hon gifte sig nyligen med en engelsman. Henne måtte ni väl känna —
— Känna henne? sade lord Antony. — Känna lady Blakeney — den mest firade och uppburna kvinna i London — hustrun till Englands rikaste man? Naturligtvis känna vi alla lady Blakeney...
— Hon var skolkamrat med mig i klostret i Paris, inföll Suzanne, och vi kommo tillsammans över till England för att lära ert språk. Jag höll mycket av Marguerite, och jag kan inte tro, att hon någonsin gjorde någonting så elakt.
— Nej, nog förefaller det otroligt, sade sir Andrew. — Säger ni, att hon faktiskt angav markisen de S:t Cyr? Varför skulle hon ha gjort någonting sådant? Helt säkert föreligger ett misstag —
— Något misstag är inte möjligt, monsieur, genmälde den
