Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

äldre damen kallt. — Marguerite S:t Justs bror är en bekant re­publikan. Det gick ett rykte om ett slags familjefejd mellan honom och min kusin, markisen de S:t Cyr. Släkten S:t Just är av låg härkomst, och den republikanska regeringen använder många spi­oner. Jag försäkrar er, att det är intet misstag... Hade ni inte hört talas om den här historien?

— Jag hade verkligen hört några obestämda rykten därom, men i England ha de inte vunnit någon tilltro... Sir Percy Blakeney, hennes man, är stenrik, äger en mycket hög social ställning och är prinsens av Wales intime vän... Och lady Blakeney är den tongivande både i fråga om moder och sällskapsliv i London.

— Det är möjligt, monsieur, och vi komma naturligtvis att föra ett mycket indraget liv i England. Men jag ber till Gud, att så länge jag är kvar i detta vackra land, jag aldrig måtte råka samman med Marguerite S:t Just.

En tung stämning hade lägrat sig över det nyss så glada och uppsluppna lilla bordssällskapet. Suzanne förblev sorgbunden och tyst; sir Andrew lekte nervöst med sin gaffel, och grevinnan, som åter förskansat sig inom sitt pansar av aristokratiska fördomar, satt sträng och oböjlig på sin rakryggade stol.

Vad lord Antony beträffar, så såg han ytterst besvärad ut, och ett par gånger kastade han oroliga blickar på Jellyband. Krögaren såg precis lika ängsligt förlägen ut som han själv.

— Hur dags väntar ni sir Percy och lady Blakeney? lycka­ des lord Antony obemärkt viska till värden.

— När som helst, ers nåd! viskade Jellyband tillbaka.

Han hade ej talat ut, då man hörde det dova rasslet av en vagn, som närmade sig. Allt starkare och starkare ljöd det; man kunde urskilja ett eller par hojtanden, hästhovarna slogo emot den knaggliga stenläggningen, och i nästa ögonblick hade en stallpojke kastat upp skänkrumsdörren och kom ivrigt inrusande.

— Sir Percy Blakeney och hennes nåd! ropade han ut med gäll röst. — Vagnen är redan framme!

Och under ytterligare hojtande och ropande, rasslandet av seldon och av järnskodda hovar mot stenarna, svängde ett präktigt ekipage, draget av fyra kråmande bruna hästar, upp utanför den välvda porten till »Fiskarens vila».


34