Marguerite.
V.
Marguerite.
Inom ett ögonblick blev värdshusets hemtrevliga, väl ombonade matsal skådeplatsen för ytterlig bestörtning och oreda. Så fort stallpojken ropat ut sin nyhet, hade lord Antony rusat upp från sin plats och riktade nu en massa förvirrade och motsägande befallningar åt den stackars förbryllade Jellyband, som föreföll alldeles rådlös.
— För allt vad du gör, karl, väste hans nåd i en upprörd viskning, försök att med ert prat hålla lady Blakeney här utanför några ögonblick, så att damerna hinna draga sig tillbaka... Det är ju en rent förbaskad otur, detta, tillade han och kastade en ängslig blick mot dörren.
— Fort, Sally, ljusen! skrek Jellyband.
Han sprang planlöst omkring, hoppande än på det ena benet, än på det andra, och bidrog endast till att öka den allmänna förvirringen.
Även grevinnan hade rest sig; stel och rak, sökande dölja sin sinnesrörelse under en med hennes värdighet mera överensstämmande sang-froid, upprepade hon mekaniskt:
— Jag vill inte se henne för mina ögon — jag vill inte se henne för mina ögon.
Därutanför hade allt husfolket samlats för att begapa och välkomna så framstående gäster.
— God dag, sir Percy! — Ödmjukaste tjänare, hennes nåd! — Fägnar mig mycket att se herrskapet! — hördes i en enda oavbruten kör, vari då och då en svag, jämmerlig röst stämde in:
— Kommen ihåg den stackars blinde — av barmhärtighet, ers högvälborenhet och hennes nåd!
Då ljöd plötsligt en sällsynt välklingande röst genom allt sorlet:
— Må den blinde dra för — — men ge honom först kvällsvard, så bjuder jag.
Rösten var låg och melodisk, med ett lätt sjungande tonfall och en den allra som lillaste soupçon av utlänsk brytning i uttalet av konsonanterna.
35
