Marguerite.
Varenda en inne i skänkrummet hörde rösten och tystnade, ofrivilligt lyssnande till den ett ögonblick.
Sally stod och höll ljusstakarna vid den motsatta dörren, som ledde till sovrummen en trappa upp, och grevinnan stod just i begrepp att slå en hastig reträtt inför den fiende, som ägde en så mild och melodisk röst. Suzanne beredde sig motvilligt att följa sin mor, medan hon kastade längtansfulla blickar mot dörren, där hon alltjämt hoppades få se sin forna, så varmt avhållna skolkamrat.
Då slog Jellyband upp dörren. Han hoppades alltjämt i sin enfaldiga kortsynthet, att den katastrof, som han kände låg i luften, stod att avvända, och samma låga, melodiska stämma fortfor med ett tonfall av skämtsam förfäran:
— B-r-r-r! Jag är våt som en tupp! Mon Dieu — har man väl någonsin sett ett sådant gräsligt klimat!
— Suzanne, kom med mig genast — det är min önskan, sade grevinnan i befallande ton.
— Åh, mamma, bad Suzanne.
— Hennes nåd — hm — hennes nåd... lät det med slocknande stämma från Jellyband, som gjorde ett klumpigt försök att spärra vägen.
— Pardieu, min gode man, sade lady Blakeney med någon otålighet, varför står ni i vägen för mig och trampar omkring likt en kalkon med en ond fot? Låt mig komma fram till brasan, jag håller på att förgås av köld.
I nästa ögonblick hade lady Blakeney sakta makat värdshusvärden åt sidan och frasande seglat in i skänkrummet.
Det finnes ännu i behåll många porträtt och miniatyrer av Marguerite S:t Just — lady Blakeney som hon vid denna tid var — men det är tvivelaktigt, huruvida något av dem verkligen gör hennes egendomliga skönhet rättvisa. Hon var högväxt, över medellängd, med präktig figur och imponerande hållning, och det var alls icke underligt, att till och med grevinnan stannade ett ögonblick i ofrivillig beundran, innan hon vände den bländande uppenbarelsen ryggen.
Marguerite Blakeney var vid denna tid knappast tjugufem år, och hennes skönhet stod i sin yppigaste blomstring. Den stora
36
