Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marguerite.

hatten med dess vågiga, mjukt vajande plymer kastade en mild skugga över den klassiska pannan med dess gloria av kastanjebrunt hår — för ögonblicket fritt från varje skymt av puder. Den ljuva, nästan barnsliga munnen, den rakt skurna näsan, runda hakan och fina halsen — allt tycktes ytterligare framhävt av tidevarvets pit­toreska dräkt.

Den dyrbara blå sammetsklänningen följde i varje linje gestal­tens behagfulla konturer, medan den ena späda handen med ett slags pikant värdighet omfattade den långa promenadkäppen, prydd med en stor bandrosett, som den tidens tongivande damer nyligen börjat bära.

Med en snabb blick runtomkring rummet hade Marguerite Blakeney mönstrat alla de närvarande. Hon nickade vänligt till sir Andrew Ffoulkes, medan hon räckte lord Antony handen.

— Nej se — mylord Tony! Vad i all världen gör ni här i Dover? sade hon muntert.

Utan att vänta på svar gjorde hon därpå en vändning, så att hon kom med ansiktet rakt emot grevinnan och Suzanne. Hela hennes ansikte lystes upp av ett ännu glättigare uttryck, och hon sträckte fram båda armarna mot den unga flickan.

— Vad för något! Det är ju ingen annan än min lilla Su­zanne, som står där! Pardieu, lilla medborgarinna, hur kommer det sig, att du är i England? Och grevinnan med!

Med den största hjärtlighet steg hon fram till mor och dot­ter, utan att röja en skymt av förlägenhet i sitt sätt eller i sitt leende.

Lord Tony och sir Andrew följde den lilla scenen med oro­lig spänning. Trots sin engelska börd hade de ofta varit i Frank­rike och umgåtts tillräckligt mycket med fransmän för att fatta det oblidkeliga förakt, det bittra hat, varmed Frankrikes gamla noblesse betraktade alla dem, som biträtt vid dess störtande.

Armand S:t Just, den vackra lady Blakeneys bror, var ivrig republikan, ehuru han var känd för måttfulla och försonliga tänke­sätt; släkthatet mellan honom och den gamla familjen S:t Cyr, de förmenta skymferna och oförrätterna, som ingen utomstående nå­gonsin blev invigd uti — allt hade kulminerat i den sistnämnda släktens nästan totala nederlag. I Frankrike hade S:t Just och hans

37