Ett nattligt dåd.
ropar riktigt högt, om det skulle önskas någonting, så hör jag det nog.
— Mycket bra, Jelly!... Och... hör på, ni kan gärna släcka lampan — elden här ger oss allt vad ljus vi behöva och vi ha ingen lust att locka hit vägfarande, som passera här förbi.
— Ska ske, ers nåd.
Krögar Jellyband gjorde som han blev befalld; han släckte den egendomliga gamla mässingslampan, som hängde ned från en av ekbjälkarna i iaket, och blåste ut alla ljusen.
— Tag hit en butelj vin, Jelly, bad sir Andrew.
— Genast, ers nåd.
Jellyband gick ut för att hämta vinet. Rummet låg nu fullständigt i mörker med undantag av den halvkrets av rödaktigt, nyckfullt ljus, som spreds av de muntert flammande stockarna på härden.
— Behövs det inge’ mera, herrarna? frågade Jellyband, i det han kom tillbaka med en vinbutelj och ett par glas, som han satte på bordet.
— Nu ha vi allt vad vi önska, Jelly, sade lord Tony.
— God natt, ers nåd! God natt, sir!
— God natt på dig, Jelly!
De båda unga männen lyssnade, medan herr Jellybands tunga fotsteg dogo bort i gången och uppför trappan. Snart upphörde även detta ljud, och hela »Fiskarens vila» tycktes försänkt i sömn, utom de båda unga männen, där de tysta sutto och smuttade på sitt vin framför spiseln.
En stund bortåt rådde djup tystnad, även i skänkrummet; den bröts endast av farfarsklockans tickande och sprakandet från den brinnande veden.
— Allt gott och väl igen den här gången, Ffoulkes? frågade lord Antony slutligen.
Sir Antony hade tydligen suttit och drömt, medan han stirrade in i elden, och utan tvivel där sett framför sig ett vackert, pikant ansikte, med stora bruna ögon och en rikedom av mörka lockar kring en barnslig panna.
— Ja, svarade han, alltjämt tankfull. — Allt gott och väl.
70