Ett nattligt dåd.
— Inte den minsta stötesten?
— Nej, ingen.
Lord Antony skrattade belåtet och hällde upp ännu ett glas vin åt sig.
— Jag behöver väl inte fråga, antar jag, huruvida du fann färden angenäm den här gången?
— Nej, min vän, svarade sir Andrew muntert. — Den var särdeles trevlig.
— Nå, då tömma vi ett glas till hennes välgång, sade den godmodige lord Tony. — Hon är en söt liten unge, fastän hon är född i Frankrike. Och skål för din vandring på friarefötter! Måtte den inte bli för mödosam och långvarig!
Han tömde sitt glas till sista droppen och flyttade sig därefter närmare vännen.
— Ja, nästa gång kommer turen till dig att göra färden, Tony, kan jag tro, sade Andrew och ryckte upp sig ur sina drömmerier. — Du och Hastings blir det säkert, och jag hoppas du måtte få ett lika angenämt värv som jag hade, och en lika förtjusande reskamrat. Du anar inte, Tony —
— Nej, det gör jag inte, avbröt vännen i skämtsam ton, men jag tror dig på ditt ord... Om vi nu skulle tala om affärer? tillade han, i det ett plötsligt allvar lägrade sig över hans jovialiska unga ansikte.
De båda unga männen makade sina stolar närmare intill varandra, och instinktmässigt, fastän de voro ensamma, sjönko deras röster ned till en viskning.
— För ett par dagar sedan såg jag Röda nejlikan ensam, bara några ögonblick i Calais, sade sir Andrew. — Han for över till England två dygn förrän vi själva. Han hade följt sitt sällskap hela vägen från Paris, klädd — du kan aldrig tro! — till en gammal torgkäring och körande själv, tills de välbehållna kommit ut genom staden, den täckta vagn, på vars botten grevinnan de Tournay, mademoiselle Suzanne och vicomten lågo nedbäddade bland rovor och kålhuvuden. Själva anade de naturligtvis inte vem deras körsven var. Han körde dem rakt igenom en en linje soldater och en tjutande folkmassa, som skrek: A bas les aristos! Den här torgkärran körde i väg tillsammans med några
71
