I operalogen.
— Ni kommer just i en läglig stund. Här sitter madame la comtesse de Tournay och bokstavligen tynar bort av längtan att få höra det nyaste nytt från Frankrike.
Den distingerade diplomaten hade stigit fram och tryckte damernas händer.
— Ack, sade han sorgset, det är idel ledsamma underrättelser. Massakrerna fortfara, Paris bokstavligen sköljes av blod, och giljotinen kräver hundra offer om dagen.
Blek och med tårfyllda ögon lutade sig grevinnan tillbaka i sin fåtölj, lyssnande nästan förlamad av skräck till denna korta och summariska redogörelse för vad som föregick i hennes arma fosterland.
— Ack, monsieur, sade hon på bruten engelska, det är rysligt att höra allt detta... Och min stackars man, som ännu är kvar i detta ohyggliga land! Det är förfärligt för mig att sitta här, på en teater, trygg och välbehållen, medan han svävar i sådan fara...
— Min bästa madame la comtesse, sade den ärlige och rättframma lady Portarles, även om ni sutte i ett kloster, bleve inte er man mera räddad för det, och ni har era barn att tänka på. De äro alltför unga för att ständigt matas med ängslan och förtidiga farhågor.
Grevinnan log genom tårarna åt sin väninnas uppriktighet. Lady Portarles, vilkens röst och sätt ej skulle ha missklätt en jockey, hade ett hjärta av guld och gömde det varmaste deltagande och den ömmaste välmening under den något sträva yta, varpå vissa av den tidens damer lade an.
— Dessutom, madame, återtog lord Grenville, sade ni mig inte senast i går, att Röda nejlikans liga satt sin ära i pant på att den skulle föra herr greven välbehållen över Kanalen?
— Jo visst, svarade grevinnan, däri ligger också mitt enda hopp. Jag råkade lord Hastings i går — han lugnade mig ånyo...
— Då är jag säker på, att ni nu inte behöver hysa någon fruktan. Vad den ligans medlemmar ha svurit, det bringa de säkert i fullbordan. Ack, tillade den gamle diplomaten med en suck, om jag bara vore några år yngre...
77