I operalogen.
samma orubbliga jämnmod. — Jag kan försäkra er, att S:t Just är ohjälpligt komprometterad.
Inne i logen rådde under några ögonblick tystnad. Marguerite satt orörlig, stel och rak, försökande tänka, försökande se situationen klart... Vad borde hon göra?
På scenen hade primadonnan slutat sin aria och bugade sig nu i sin klassiska dräkt, moderniserad enligt adertonde seklets smak, för den hänförda publiken, som hälsade henne med bravorop.
— Chauvelin, sade slutligen Marguerite, helt lugnt och utan den tillsats av övermodig nonchalans, som hela tiden förut karakteriserat hennes sätt; Chauvelin, min vän, skola vi försöka förstå varandra? Det ser ut, som om min intelligens en smula rostat i det här klimatet. Säg mig nu, ni är ju mycket angelägen om att uppdaga, vem den här Röda nejlikan egentligen är, säg?
— Frankrikes bittraste fiende, citoyenne... så mycket farligare, därför att han arbetar i det fördolda.
— Så mycket ädlare, menar ni... Gott, och nu skulle ni vilja tvinga mig till att utföra en del spioneringsarbete för er räkning i gengäld för att ingenting »händer» min bror Armand? Är det inte så?
— Fy, två så fula ord, min nådigaste, protesterade Chauvelin älskvärt. — Här kan inte vara något tal om »tvinga», och den tjänst jag skulle vilja bedja er om, i Frankrikes namn, kan aldrig benämnas med det vidriga ordet »spioneri».
— Så kallas åtminstone saken i fråga här i landet, genmälde hon torrt. — Det är ju er mening, inte sannt?
— Min mening är, att ni själv skall vinna förlåtelse åt Armand S:t Just genom att göra mig en liten tjänst.
— Vad skulle det vara?
— Bara spana åt mig i afton, citoyenne S:t Just, svarade han ivrigt. — Lyssna: bland de papper, som anträffades hos sir Andrew Ffoulkes, fanns också den här lilla lappen. Se!
Han upptog en liten papperslapp ur sin annotationsbok och lämnade den åt henne.
Det var samma papperslapp, som för fyra dagar sedan de unga männen just hållit på att dechiffrera framför spiselglöden, då de överföllos av Chauvelins hantlangare.
85
