en längre tid vistats i grekisk-latinsk omgifning, visserligen utan att förvärfva någon litterär bildning, en got, som lärt sig att tala och med hvardagslifvets bokstafstyper hjälpligt skrifva grekiska och latin och så, med stöd af dessa färdigheter, af grekiska och latinska tecken sammansatt en skrift för sitt modersmål, gotiskan. Han öste härvid företrädesvis ur det grekiska teckenförrådet, men han måste därjämte anlita det latinska, emedan gotiskan hade ljud som vid denna tid, slutet af 100-talet e. Kr., saknades i grekiskan men funnos i latinet.
Den sålunda tillkomna gotiska skriften bestod liksom det grekiska alfabetet af 24 ljudtecken. Den har sannolikt till en början i den gotiska världen haft en användning som liknade den som skrifstilen hade inom den klassiska odlingens sfär. Ytterst obetydliga rester af klassisk — grekisk och latinsk — skrifstil äro bevarade till vår tid. Hade vi icke att tillgå på glättade lerskärfvor och papyrus med bläck och penna skrifna urkunder af hvardagligt eller litterärt innehåll, som skyddats mot tvenne årtusendens åverkan af Egyptens ökentorra klimat eller Herkulanums i lava inbäddade ruiner, skulle vi veta ytterst litet om denna det dagliga lifvets skrift och dess ymniga användning inom den klassiska civilisationen. Det är därför helt naturligt att den gotiska skriftens historia under dess äldsta skede är oss alldeles obekant. Att skriften emellertid bland goterna tidigt nått en förhållandevis stor användning kunna vi med sannolikhet sluta däraf att Vulfila, goternas store apostel, på grundvalen af den bildade den vårdade bokskrift hvarmed han nedskref den öfversättning af bibeln från grekiska till gotiska, som han utförde i midten af 300-talet e. Kr. Denna, förnämligast i den frejdade Codex argenteus i Uppsala bevarade bokstil, förhåller sig sannolikt till den af grekiska och latinska typer, på sätt som nyss antydts, sammansatta gotiska hvardagsstilen (»kursiven») på samma sätt som de klassiska vårdade bokstilarna (»uncialerna») förhålla sig till de motsvarande kursiverna. Det är rimligt att af denna omständighet sluta att skriften spelat en betydande roll bland goterna redan före Vulfilas tid, så betydande att Vulfila ansåg sig böra i huvudsak bygga sitt alfabet på den i stället för på det grekiska alfabetet, i trots af att detta på hans tid lätteligen skulle ha låtit lämpa sig för hans ändamål.
Den första gotiska skriften har, såsom ofvan nämnts, troligen varit kursiv och framställts på samma sätt som den klassiska kursiven med bläck och penna på lämpligt underlag: papyrus, glättade lerskärfvor, pergament. Tidigt framgick emellertid härur en epigrafisk skrift, en skrift där hvarje typ var
