fristående och med ett spetsigt föremål, en knifsudd eller en nål, ristades på trä, metall, i vax etc. Denna epigrafiska gotiska skrift är just runorna, och den synes ha tillkommit i eller tidigt spritt sig till en omgifning, där tillgång saknades till de klassiska skrifmaterialerna och där kunskapen om klassisk skrift icke var öfver höfvan stor, om den öfverhufvud fanns. Mot bakgrunden af detta antagande förstår man bäst, hvarför runornas ordning blifvit en helt annan än den klassiska skriftens, hvarför de grekiska bokstafsnamnen så radikalt omstöpts till de egendomliga namn, som tillkomma hvarje runa och som samtidigt äro appellativer i språket, samt slutligen hvarför grekiska digrafer som 𐌴𐌹 (= ei, senare i) och 𐌲𐌲 (= ng) kunnat ombildas till enhetliga ljudtecken i runraden (resp. j och ng).
Hastigt spred sig runornas bruk från den gotiska världen upp till Östersjön. Redan under tiden c:a 200—250 e. Kr. finna vi runinskrifter i Danmark och Norge enligt hvad den arkeologiska vetenskapen ådagalagt. Vid år 400 eller något senare äro runorna dokumenterade för Sverige (Gotland). Först åtskilligt senare sprider sig kunskapen om dem från Östersjöns och Nordsjöns kuster till Syd-Tyskland och det af germaner (burgunder) bebodda östra Frankrike.
När den klassiska skriften, afpassad för germanskt språk, väl omdanats till en epigrafisk skrift (runor), har dess användbarhet i hög grad inskränkts. Det är till en början uteslutande för mer eller mindre tillfälliga, i regeln mycket korta inskriptioner på vapen, smycken och redskap som vi finna runorna brukade, inskriptioner, på hvilka visserligen stundom mera målmedveten omsorg nedlagts men som oftast äro tämligen vårdslöst nedkastade med en nålsudd eller knifsägg på ett föremål af trä eller metall. De innehålla oftast dessa inskrifter ett eller ett par personnamn angifvande egaren, gifvaren eller förfärdigaren samt ofta runristaren. Stundom utgör inskriften en besvärjelse: runorna torde i afsevärd mån ha haft sitt magiska bruk att tacka för sin spridning och den seghet hvarmed de i vissa trakter t. ex. i Dalarna fortlefvat inemot våra dagar.
Runorna bestodo äldst, som redan nämnts, af 24 ljudtecken. De erhöllo hvar och en särskilda namn, och hvarje namn var ett appellativ i språket, som om möjligt såsom första element innehöll det ljud, som runan hade att beteckna. Så hette runan för r raida ’vagn’, för l lagus ’sjö’, för d dags ’dag’ o. s. v. Deras ordning var en helt annan än de klassiska bokstäfvernas, en ordning hvars grund ännu är okänd men som förutsätter att den tillkommit i en omgifning, som icke haft någon vidare kunskap om de
