gränsvallen brakte en rikedom af romerska industriprodukter, afsedda såväl för fredliga som krigiska ändamål, icke blott till det kontinentala Germanien utan äfven långt upp i Norden. Detta materiella inflytande från Rom var så mäktigt, att arkeologerna kallat ett skede, omfattande de tidigare år- hundradena af vår tideräkning, för den romerska järnåldern. I hvilken grad romerska lefnadsvanor genomträngt den germanska världen förstå vi däraf att en författare, som i midten på 500-talet tydligen mycket vederhäftigt skildrar Norden, omtalar som en märkvärdighet att i Skandinavien fanns en folkstam så barbarisk att dess medlemmar ej använde vin. Denna folk- stam var lapparna. Vi veta att i den materiella odlingens spår gick till den germanska världen från Rom andlig odling: organisation, krigskonst, tidsindelning (sjudagarsveckan och veckodagsnamnen), samhälleliga och religiösa föreställningar o. s. v. Hit hör också skrifkonsten.
På tre hufvudvägar gingo de romerska kulturströmningarna mot Norden. En följde Rhen, som på långa sträckor bildade gränsen mellan romare och germaner, och gick från dess mynning längs Nordsjö-kusten öfver Slesvig in i Östersjön. En annan utgick från Carnuntum, en stad i den romerska provinsen Pannonia nära Wien, uppför floden March öfver Väst-Karpaterna in i Weichseldalen och följde därefter Weichsel ner till Frisches Haff på gränsen mellan Ost- och Väst-Preussen. En tredje var under de fyra första seklerna e. Kr. lifligt trafikerad. Den gick från Svarta hafvet genom Väst- Ryssland in i Weichseldalen. Fornforskarcn Bernhard Salin har visat att det är på kulturföremål, som på denna väg söka sig upp mot Norden, som runorna äldst uppträda. Men vid Weichseln, Dnjepr och Svarta hafvet härska under 100—300-talen e. Kr. goterna. Under 100-talet började de i större skaror från Ostpreussen draga åt sydost mot Svarta hafvet, dit bördiga nejder och ett härligt klimat lockade dem. Där nere mötte dem också det romerska rikets odling, ordning och rikedom: blomstrande grekiska kuststäder, romerska kolonier och ståndläger — en blandning sålunda af latinsk och grekisk kultur.
Genom ingående undersökning af runorna i de äldsta fynd där de före- komma på kontinenten och i Norden och en jämförelse af dem med de latinska och grekiska skriftecknen sådana dessa voro vid denna tid har jag redan 1904 visat, att runorna uppstått genom en ombildning af grekiska och latinska bokstäfver af den form dessa erhållit genom dagligt bruk som skriftecken, d. v. s. att runorna utgå från den klassiska skrifstilen. Sannolikt synes att skriftecknen öfverförts till den germanska världen af en got, som
