klassiska folkens skrift. Slutligen kan det nämnas att de 24 runorna voro uppdelade i tre grupper om hvardera åtta runor; hvarje grupp kallades åtminstone i senare tid (under vikingatiden) en ätt, d. v. s. ’antal af åtta’, och detta ehuru dåmera grupperna bestodo af 5 eller 6 runor.
Kasta vi nu en blick på hur denna 24-typiga runrad användes i den östgermanska (gotiska) och i den nordgermanska (skandinaviska) världen, dit upp — som vi sett — den redan c:a år 200 spridt sig, samt senare (från omkr. år 400) i den västgermanska, så finna vi till en början helt korta inskrifter på lösa föremål, vapen, verktyg eller husgerådssaker, inskrifter som endast innehålla ett personnamn eller ett par, med eller utan ett lakoniskt predikat. Så läses på doppskon tillhörande det berömda mossfyndet från Thorsbjærg på Fyen: owlþuþewaʀ ni wajemariʀ d. ä. »Wulþuþewaʀ den icke vanryktade (d. v. s. den fräjdade)». Wulþuþewaʀ är ett mansnamn, som på fornnordiska skulle ha hetat Ullþér, d. v. s. ’Ulls tjänare’ och som troligen är anbrakt på doppskon för att ange svärdets egare. Välbekant är inskriften på det ena af de två väldiga dryckeshorn af guld från Gallehus i Slesvig, som upptäcktes 1639 och 1734. Inskriften står rundt den mer än decimeterbreda mynningen af hornet, som på arkeo- logiska grunder kan dateras till omkr. 425 e. Kr. Den är affattad liksom den föregående inskriften på urnordiska, det tungomål, från hvilket de senare nordiska litteratur- och talspråken utvecklat sig, och lyder: ek hlewagastiʀ . holtijaʀ . horna . tawido.; det är uttydt: »jag Lägäst (på fornnordiska skulle namnet ha lydt Hlégestr) från Holt förfärdigade hornet».
I Norge är det, som vi träffa de äldsta inskrifterna på sten, de första runstenarna alltså. Som en typisk runstensinskrift vill jag anföra Kjölevigsstenens från Strand i Ryfylke (sv. Norge): hadulaikaʀ | ek hagusta[l]daʀ hlaiwido magu minino, d. ä. »Hǫdleik (är död eller hvilar här). Jag Hǫgstald höglade min son».
Runstenarna äro från början sannolikt bautastenar, d. v. s. minnesstenar utan inskrift, resta till bortgångna fränders ära. Sådana bautastenar voro i bruk här i Norden redan långt före det runorna blefvo kända och ha brukats in i senaste tid i många bygder. Runstenarnas karaktär af bautastenar skimrar stundom ännu tydligt igenom, då det skriftliga meddelande de bära, i stället för den väntade dedikationsformeln med den dödes namn, endast anger hvem som rest stenen eller en förbannelse öfver den som störtar i kull den eller flyttar den. En sådan runsten är Tanum-stenen från Bohuslän:
