þrawijan haitinaʀ was, d. ä. ’ständig oro (eg. att tråna) blef honom ålagd (ålagdt), [som skadar denna vård]’. Och en af de tre mäktiga bautastenar som tillsammans utgöra en af Nordens vackraste minnesvårdar, Björketorpsmonumentet nära Ronneby i Blekinge, bär en lång besvärjelse, riktad mot grafskändaren, men ingen dedikation.
Runornas magiska bruk är i alla tider starkt framträdande, så starkt, att den norske filologen, prof. Magnus Olsen, häri velat se den viktigaste grunden till deras uppkomst. Emellertid står det också fast, att de under alla skeden därjämte haft en annan hufvuduppgift, nämligen att vara ett meddelelsemedel. Runorna äro i båda dessa afseenden fullkomligt kongruenta med den klassiska skriften. Det är i äldre tid väsentligen de ädlare metallernas och stenens motståndskraft mot tidens och väderlekens åverkan som åt oss bevarat en mindre part af de dokument, som åstadkommits med runor. Men det lilla som finns kvar är fullt tillräckligt att dokumentera runornas karaktär af meddelelsemedel, hvilket f. ö. till fullo framgår af den omständigheten att runornas valörer och vissa ortografiska vanor bevaras genom tiderna, något som vid ett exklusivt magiskt bruk i hvarje fall skulle ha äfventyrats. Inskrifter med tydligt utpräglad karaktär af meddelanden äro t. ex. de ofvan anförda från Gallehus i Slesvig och Kjölevig i Norge.
Omständigheter, som jag närmare skall redogöra för i en snart utkommande afhandling, tyda på att runorna under folkvandringstiden haft en viktig praktisk användning hos den handelsidkande befolkningen i Slesvig, som förmedlade den för Norden så betydelsefulla transitotrafiken mellan Rhen och Östersjön. Och enligt en tradition, hvars riktighet ej mer kan be- tviflas, användes runorna senare — under vikingatiden — för uppteckningar till bättre minne af längre texter som kväden, t. ex. Egil Skallagrimssons Sonatorrek.
Kjölevigs-stenen är, liksom Tunestenen från sö. Norge, anmärkningsvärd med hänsyn till sitt innehåll. Den anger, om ock i annan form, hvad vikingatidens talrika runstenar i regel meddelar oss, nämligen namnet på den person, åt hvilken stenen är egnad, och därjämte namnet på den som rest stenen. Omkring år 800, alltså vid vikingatidens början, finna vi den klassiska typen af en runsten utvecklad på danskt område. Helnæs-stenen på Fyen har en inskrift af följande lydelse: »Rolf, Helnäsbornas gode (= offerpräst), reste denna sten efter Gudmund sin brorson — —». Denna stilisering blir så småningom i hufvudsak enarådande icke blott i Danmark utan också i Sverige och Norge hela vikingatiden igenom. Till den
