vanliga sjablonen fogas stundom en historisk upplysning eller en bön om salighet för den dödes själ.
Hvad själfva runorna angår, hade dessa under århundradena närmast före vikingatidens början (c:a 800) undergått synnerligen genomgripande förändringar. De urnordiska 24 runorna hade såväl i Danmark som i Sverige och Norge smält samman till 16. Denna oväntade företeelse, som går stick i stäf emot utvecklingen af runorna i England, där vi med tiden finna en runrad af ända till 33 runor, torde väsentligen sammanhänga med de starka förändringar språkets ljudförråd undergick framemot vikingatiden men äfven med en viss tillbakagång i kultur. Och icke nog med att runraden sålunda förlorade icke mindre än 8 ljudtecken. Den för hela den germanska världen i hufvudsak en gång lika och gemensamma runraden har i Norden vid vikingatidens början klufvit sig i två till inre byggnad lika men till yttre former i väsentliga stycken olika 16-typiga runrader: den danska och den svensk-norska.
Den utan all jämförelse viktigaste urkund, som är ristad med sistnämnda runor är den ståtliga Rök-stenen vid Röks kyrka i västra Östergötland, en tre fjärdingsväg rakt öster ut från Omberg. Men om också hufvudpartierna af Rökstenens inskrift består af svensk-norska runor, så vittnar denna dock afven om att minnet af den 24-typiga runraden lefver kvar — visserligen bleknadt — hos den utomordentligt runkunniga man som ristat stenen.
Rökstenen har ännu icke nått fram till senare tiders form för själfva tillegnan, men i sak är den en runsten af samma innehåll som de vanliga. Och så kommer härtill en lång inskrift med den dubbla uppgiften att ägga en man att taga hämnd för den frändes fall, åt hvilken stenen är egnad, och att på magisk väg binda dennes banemän så att de, utan förmåga att vika undan, hemfalla åt hämnden.
Det är afsikten med närvarande afhandling att uppvisa, att detta är den i sitt slag enastående inskriftens verkliga syfte.
Uppsala i januari 1920.
