6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49. hava fullmäktige i riksbanken, som ifrågasatt, huruvida icke statens upplåning för den kortfristiga kreditgivningens behov skulle kun- na erhålla kortfristig karaktär, beträffande spannmålskreditfonden anfört bland annat följande. Därest statsmakterna ville avvika från den av riksdagen senast 1934 tillämpade principen, att utlåningsräntan skulle vara lika med medelkostnaden för statens upplåning hade fullmäktige för sin del intet att erinra mot att räntan fastställdes till den av lantbruksstyrelsen föreslagna räntesatsen av 4 procent. Det vore för övrigt sannolikt, att berörda medelkostnad vid 1934 års utgång torde komma att understiga 4*/, procent. Förutsättningar för räntesänkningen till 4 procent måste dock vara att någon åtstramning icke inträdde à penningmarknaden samt att den risk, som vore förenad med långivning från spannmålskreditfonden, icke komme att ökas. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt utlåtande förklarat sig vidhålla den ståndpunkt, som av fullmäktige i förevarande avseende tidigare intagits, nämligen att räntan vid utlåning från statens lånefonder borde så nära som möjligt ansluta sig till den effektiva medelräntefoten för statens upplåning. Efter att hava erinrat om att den effektiva medelupplåningsräntan à samtliga utestående lånemedel med undantag av de i statens järnvägar nedlagda för budgetåret 1933/1934 utgjorde 4.42 procent och att nedgången i denna räntefot för innevarande budgetår ej kunde beräknas till mer än omkring en tiondels procent hava fullmäktige andragit i huvudsak följande. Ehuru den av fullmäktige omfattade principen för beräkning av räntefoten å lån från utlåningsfonderna, vilken princip ur synpunkten av riksgäldskontorets räntebetalning à statsskulden vore den enda hållbara, under tider med fallande räntefot kunde synas mindre förmånlig för låntagarna, måste den dock enligt fullmäktiges mening i längden även för låntagarna anses vara den mest ändamålsenliga, då genom densamma ernåddes en utjämning med undvikande av en alltför stor spänning mellan de olika räntesatserna. I likhet med bankofullmäktige ansåge riksgäldsfullmäktige det böraövervägas, huruvida icke kortfristig upplåning borde tillgripas för anskaffande av medel, som riksgäldskontoret kunde hava att tillhandahålla allenast på kort tid. Med den ståndpunkt fullmäktige intoge till frågan om förutsättningarna för en räntesänkning å lån från statens lånefonder, funne fullmäktige någon sänkning av nu gällande räntor å lån från statens mejerilånefond, spannmålslagerhusfonden, statens fjäderfälånefond, statens slakterilånefond, statens kalkbrukslånefond och spannmålskreditfonden för närvarande icke böra ifrågakomma. Vid ärendets anmälande i statsrådet den 1 februari 1935 har c h e f e n för jordbruksdepartementet. anfört följande: Den vid 1934 ars riksdag beslutade sänkningen av räntan å lån från vissa statens utlåningsfonder ned till 4.5 procent hade motiverats därmed, att räntefoten á statens upplånade kapital preliminärt beräknades för
