6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 75. Professorn Lönnberg och överdirektören Gavelin anföra i denna fråga bland annatföljande: "Det inträffar understundom, att någon björn tager sig för att döda tamdjur, vanligen får eller renar. Detta är visserligen beklagligt, men att betrakta som rena undantag, som blott sällan inträffa. Såsom framgår av den av domänstyrelsen verkställda undersökningen, dödades under åren 1933 och 1934 i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län 102 tamdjur, för vilka ett sammanlagt belopp av 2,404 kronor erlades i ersättning. Det är att märka, att under denna tid ersättning betalades även för renar, som dödats på enskild mark. Under sådana omständigheter torde det vara klart, att björnens skadegörelse på tamdjur är ganska ringa. Detta beror bland annat därpå att björnen ligger i ide en stor del av den tid, då renarna vistas i skogslandet. Man har all anledning förmoda, att den största delen av de renkadaver, som kunnat anträffas inom vissa delar av lappmarkerna, härröra från renar, som omkommit till följd av sjukdom, svält, olyckshändelse samt delvis av angrepp av andra rovdjur än björn. Skulle någon björn visa sig göra angrepp på tamdjur, och tillfälle ej gives att genast vid själva anfallet döda björnen till avvärjande av skadan, vilket enligt gällande lagbestämmelser är tillåtet, återstår likaledes enligt samma bestämmelser möjlighet att hos länsstyrelsen anhålla om tillstånd till björnens dödande. Det har sagts, att detta skulle vara en alltför omständlig och tidsödande procedur, men någon liknande bestämmelse synes oss dock nödvändig för kontroll mot nedskjutande av varje björn. som händelsevis befunnes i närheten. Enligt vårt förmenande skulle emellertid en ännu effektivare och smidigare anordning kunna skapas därigenom att uppgiften att efter prövning meddela dylikt tillstånd att döda björn överflyttades från länsstyrelsen till domänstyrelsen, vilken har sakkunniga tjänstemän förlagda på respektive orter och därför lättast och snabbast kan undersöka de enskilda fallen och bedöma, vilka åtgärder, som av dessa böra föranledas. För att kunna bedöma om och i vilken mån björnstammen i Norrbottens och Västerbottens län behöver reduceras, synes det vara nödvändigt, att en noggrann och sakkunnig uppskattning göres av björnarnas talrikhet och i samband därmed utrönas den eventuella skada, som björnarna göra. Björnstammen kan nämligen vara ganska talrik utan att någon som helst skadegörelse av den vållas, varpå bevis kunna företes från olika delar av vårt land under en gången tid. då björnen var mera allmänt spridd. Någon utredning om björnens talrikhet i nutiden har dock ej förebragts varken av motionären eller hans sagesman lappfogden. Det talas blott i allmânna ordalag om att björnarna ökats. Enligt vår på egna och andras erfarenhet grundade uppfattning äro emellertid i flertalet fall berättelserna om björnarnas talrikhet väsentligen överdrivna. I många fall är det uppenbart, att det relativt stora antalet uppkommit därigenom. att en eller ett fåtal björnar iakttagits vid olika tillfällen på olika platser samt på var och en av dessa blivit räknad såsom en särskild björn. respektive grupp av björnar, varefter man genom addition erhållit en ganska hög men ingalunda tillförlitlig siffra. Med stöd av det. som vi sålunda haft äran framföra. tillåta vi oss uttala. att inga som helst bärande skäl blivit framställda för att. såsom i motionen yrkas. utsträckt rätt skulle medglvas renvårdsnde lapp att utan sär
