6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. Denna anordning torde vara alltför tungrodd och komplicerad samt torde icke lämna de av kaninerna hemsökta amma möjligheter att skydda sig mot skadedjuren som enligt promemorians förslag beredas dem. Gentemot det av mig förordade förslaget hava i flera yttranden ur jaktvårdssynpunkt rests starka betänkligheter. Häremot torde böra framhållas jordbrukets sanit trädgårds- och skogsskötselns berättigade intresse av att erhålla skydd mot kaninernas skadegörelse. Att skadan för nyssnämnda näringar är av betydligt svårare art än den, som genom frigivning av kaninjakten skulle drabba jakträttsinnehavarna och jaktvården, ligger i öppen dag. Den i samband med tillkomsten av nu gällande jaktlag uttalade uppfattningen, att jaktvården äger sitt berättigande endast i den mån den är förenlig med andra viktigare näringar, torde alltjämt äga sin giltighet. Det torde ock kunna ifrågasättas om icke de ur jaktvårdsäynpunkt framförda farhågorna mot förslaget äro i avsevärd grad överrivna. Emellertid är jag fullt ense med myndigheter och jaktvårdsföreningar därutinnan, att man vid bestämmelsernas genomförande icke bör gå längre än som är oundgängligen nödvändigt. Ur denna synpunkt synes det riktigt, att tillämplighetsområdet för den nya lagstiftningen, på sätt i flera yttranden ifrågasätts, begränsas. Bestämmelserna torde sålunda endast böra gälla inom områden, där vildkaninerna förorsaka avsevärd skada för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln. De områden, som för närvarande berörts av kaninernas skadegörelse, äro av förhållandevis ringa omfattning och äro samtliga belägna i de två sydligaste länen och i Gotlands län. På grund av de klimatiska förhållandena torde icke befaras, att vildkaninerna skola vinna någon större utbredning i mellersta eller norra delarna av riket. För närvarande skulle alltså erfordras tillämpning av bestämmelserna allenast inom Malmöhus, Kristianstads och Gotlands län. Det torde emellertid icke vara ändamålsenligt att genom lagstiftning en gång för alla begränsa bestämmelsernas giltighetsomxåde till vissa landsdelar. Iämpligast torde vara att lägga i Kungl. Maj:ts hand att efter omständigheterna genom särskilda beslut fastställa de områden, varest lagstiftningen skall äga tillämpning. I promemorian hava de ifrågasätta bestämmelserna föreslagits-skola upptagas såsom ett andra stycke till 10 § jaktlagen. Med hänsyn till att desammas tillämpning, såsom jag nyss anfört, torde böra göras beroende av särskilda beslut av Kungl. Maj:t synes emellertid riktigast att upptaga dem i en särskild lag." l överensstämmelse med de av departementschefen angivna grunderna hava inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till lag om rätt l vissa fall till jakt å 'vildkanin samt till lag angående tillägg till 30 § i lagen den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt. I nyssnämnda lagförslag har den i promemorian föreslagna särskilda rätten att jaga vildkanin begränsats att gälla dels endast tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars, dels ock beträffande agarens eller brukarens jord angränsande mark omradet inom 300 meter från firansen i stället för 500 meter från gränsen såsom i- promemorian forutsatts. Annan jagande än ägaren eller bi'iikui-oii hur ålagts att iiiodfora- intyg från denne om medgivande till jakten. Vidare har, bland annat. införts förbud mot jakt i gård eller trädgård eller å-åker med vuxande groda Forsiaiiet mi lag om tiiiiagg tili 30 § jakiiaiwn innehåller blott- 011 fflflfflfl 0111
