12
stallet? Har jag således ej skäl till missnöje? — Jo visserligen — — och likväl fordrar man att jag skall uppoffra mina återstående dagar i Kammarillans tjenst — — otacksamma Minerva! Hvadan denna obelåtenhet! — Din « vördnadsfulla fot» är ju devuemangets säkraste pelare, och bör ej detta vara tillräckligt smickrande för dig? — Men jag har tyckt mig märka, att man mindre omfattar mig än förut, mina visthus blifvit mindre väl försedda — och jag sjelf (med en hemsk min) magrare. —— Åh, det gifves ett medel, hvarigenom jag på nytt skall visa min oumbärlighet och visa att jag är, såsom Spegeln, ganska riktigt reflekterar: «det enda hufvudstadsblad, om har mod och förstånd att tänka på egen hand och yttra hvad det tänker.» Jag vill derföre under dessa kritiska dagar fösöka dansa efter egen pipa. — — Visserligen blir det mig något ovant, och min skylt kommer utan tvifvel att gnissla för det konträra vindkastet, men tålamod bara; den nya oljan på dess förrostade hakar skall snart försona allt. Låtom oss då göra en liten repetition (gör från den ena sidan af theatern till den andra de på en gång mest komiska och gravetetiska språng, under ett så förfärligt dunsande, att Statstidningen, som oförmodadt framträdt på scenen, snafvar på de rebelliska tiljorna och faller öfver ända).
STATSTIDNINGEN
(länge liksom döfvad af den obehagliga trädsmaken, utbrister slutligen under ett beständigt ömmande).
Skäms ni intet, min bästa fru, öfver att så der dansa ikull bättre folk!
