bevis inte är något bevis! Det är återigen alldeles samma historia som förra gången, då de där — vad är det de heta? — jo, då Koch och Pestrekov blevo gripna och misstänktes. Fy tusan! så dumt det är alltihop; fast man bara ser på som en obehörig, äcklar det en ändå. Pestrekov kommer kanske till mig i dag ... Apropos, Rodja, har du hört något om den där historien, det hände, innan du blev sjuk, kvällen innan du svimmade på poliskontoret, just då man talte om det ...»
Sossimov såg nyfiket på Raskolnikov, men denne rörde sig icke.
»Vet du vad, Rasumichin, jag förundrar mig bara över, att du lägger dig i allt möjligt», sade Sossimov.
»Det kan så vara, men befria honom skola vi likväl!» ropade Rasumichin och slog näven i bordet. »Vad är det, som förargar en mest i det här? Inte, att de ljuga, lögnen kan man förlåta, ty den kan ändå leda till sanning till sist. Nej, det mest förargliga är, att de ljuga och tillbedja sin egen vävnad av lögn! Med all aktning för Porphyrius, men ... vad är det t. ex., som genast bragte dem ur fattningen? Att dörren var stängd och då de kommo med gårdskarlen — funno de den öppen; ergo måste Koch och Pestrekov ha förövat mordet. Så är det med deras logik!»
»Inte så häftigt; man har ju endast gripit dem tillsvidare, det gick ju inte an annars ... För övrigt känner jag den där Koch; det har visat sig, att han köpte opp förfallna panter av den gamla!»
»Ja, han är en skurk! Han köper opp växlar också, han är en riktig industririddare, må fan ta’ honom! Men vad jag är rasande över, begriper du, är, att det är deras ålderdomssvaga, gemena, galna sätt! ... Men här, i den här saken skulle man slagit in på en annan väg. Här kan man endast få tag i rätta tråden med hjälp av psykologiska förutsättningar. »Vi ha fakta», säga de! Mycket bra, men fakta äro inte allt; huvudsaken är ändå, att man förstår sig på att begagna sig av fakta!»
»Och du, förstår du dig kanske på att begagna dig av fakta!»
»Man kan väl inte tiga stilla, när man tydligt känner, att man kunde gagna saken, om bara ... Ah! ... men har du reda på detaljerna i saken?»
»Nej, jag väntar oavbrutet på målaren.»
»Ja visst! Nå hör. Precis på morgonen tredje dagen efter mordet, då man förhörde Koch och Pestrekov — ehuru dessa kunde göra reda för alla sina steg, så att deras oskuld var solklar. — kommer plötsligt en alldeles ny sak i dagen. En viss
