efter ett slaganfall. Hans utmattning tilltog understundom plötsligt och lika plötsligt återvände krafterna, alltefter som hans rörelse växte eller blev svagare.
Sametov, som nu var ensam kvar, satt ännu länge på samma ställe, försjunken i tankar. Raskolnikov hade oförmodat kastat omkull alla hans tankar om den ifrågavarande saken och hade givit honom en alldeles ny åsikt om densamma.
»Ilja Petrovitj — är ett dumhuvud!» avgjorde han till sist.
Knappt hade Raskolnikov öppnat dörren till gatan, förrän han på trappan stötte emot den inträdande Rasumichin. De hade nästan slagit huvudena emot varandra. Rasumichin blev på det högsta förvånad, men plötsligt blixtrade hans ögon till av vrede.
»Jaså, är du här?» skrek han med full hals. »Sprungit opp ur sängen! Och jag som till och med letat under soffan efter dig! Vi lågo på golvet och tittade efter dig och Nastaszja höllo vi nästan på att ge ett riktigt kok stryk för din skull ... och nu är du här! ... Rod’ka, vad vill det säga? Säg sanningen! Bekänn allt, hör du!»
»Det vill säga, att jag är så led vid er alla som vid döden själv och att jag vill vara ensam!» svarade Raskolnikov lugnt.
»Ensam! Och kan knappt gå, är blek som ett lakan och kan knappt andas! Din tok! ... Vad hade du i kristallpalatset att göra? Tillstå det genast»
»Låt mig vara», sade Raskolnikov och ville gå sin väg. — Men detta bragte Rasumichin utom sig, han högg honom fast i axeln.
»Låt mig vara? Du understår dig att säga »låt mig vara»! Men vet du då inte, vad jag ämnar göra med dig? Jag ta’r dig i kragen, binder dig och släpar hem dig, under lås och bom.»
»Hör på, Rasumichin», började Raskolnikov sakta och till utseendet alldeles lugn, »ser du då inte, att jag inte vill ta’ emot dina välgärningar? Hur kan du tycka det vara så roligt att truga dina välgärningar på sådana, som — spotta åt dem! På sådana, som varken kunna eller vilja tåla dem! Varför sökte du upp mig, då jag blev sjuk? Jag hade kanske varit glad att få dö? Har jag inte visat dig tydligt nog i dag, att du pinar mig — att jag är trött på dig? Vad är det för en glädje att plåga folk! Jag försäkrar dig, att det hindrar mitt tillfrisknande, ty det retar mig beständigt. Sossimov gick då äntligen sin väg för att inte uppröra mig! För Guds skull, låt också du mig vara i fred! Och vad har du förresten för en rätt att hålla mig tillbaka med våld? Ser du då inte, att jag talar alldeles förnuftigt nu? Hur skall jag då bära mig åt, säg mig det, för att du skall lämna mig i fred och
