hans skuldra och barnet grät sakta med anletet lutat tätt intill honom.
»Det gör mig så ont om pappa!» sade hon efter en minut, lyfte upp sitt förgråtna anlete och torkade av tårarna.
»Det stöter nu så många olyckor tillsammans», tillade hon med det egendomliga, allvarliga uttryck, som barn understundom bruka antaga, då de vilja tala som de äldre.
»Höll pappa mycket av er?»
»Lidotjka höll han av mera än oss andra», gentog hon allvarligt, »därför att hon är så liten och sjuklig; han hade alltid med sig sötsaker åt henne, men oss lärde han läsa, mig till och med grammatik och religion», tillade hon med värdighet; »mamma sade visserligen inte något om det, men vi visste nog, att hon såg det gärna, och pappa visste det också; mamma ska’ också lära mig franska, ty det är på tiden, att jag får någon bildning.»
»Kunna ni bedja också?»
»Åh, visst kunna vi det, för längesedan; jag är redan stor och därför ber jag för mig ensam, men Kolja[1] och Lidotjka be’ högt med mamma; först läsa de upp bönen till Guds moder och se’n en bön till: »Herre Gud, förlåt och välsigna syster Sonja», och så ännu en: »Herre Gud, förlåt och välsigna vår andra pappa»; ty vår första pappa är redan död och detta är vår andra; men vi bedja för vår första också.»
»Poletjka, jag heter Rodion; bed för mig ock; säg bara: »och för Herrens träl, Rodion» ... inte mera.»
»Jag skall be’ för er, så länge jag lever», sade flickan ivrigt; log ånyo, kastade sig om hans hals och tryckte honom tätt intill sig.
Raskolnikov sade henne sitt namn och sin adress och lovade bestämt att komma igen dagen därpå. Flickan gick upp, alldeles förtjust i honom. Klockan gick på elva, då han trädde ut på gatan. Fem minuter senare stod han på bron, alldeles på samma ställe, varifrån kvinnan förut hade kastat sig i vattnet.
»Se så!» sade han beslutsamt och högtidligt, »bort med hallucinationerna, bort med ångesten, bort med alla hjärnspöken! ... Det finns dock ett liv! Har jag kanske inte levat nu? Mitt liv är inte dött med denna gamla kvinna! ... Gud skänke henne himmelriket och så äro vi färdiga, mor lilla! Laga, att du kommer till ro! Nu vidtager förnuftets och ljusets ... viljans och kraftens rike ... och så skola vi se! Låt oss då en gång pröva våra krafter!» tillade han
- ↑ Kolja, diminutiv för Nikolaj
