Hoppa till innehållet

Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

utmanande, liksom vände han sig mot en mörkrets makt ... »Och jag, som redan hade givit mig! ...»

»... Svag är jag ännu i detta ögonblick, men ... det tycks mig, som om sjukdomen vore förbi. Jag visste väl, att den skulle gå över, då jag gick ut nyss. Men det är sant, Potjinkovs hus ligger bara två steg härifrån. Naturligtvis går jag nu, även om det vore längre bort, till Rasumichin ... han må då vinna sitt vad! Han skall även bli glad; och om han skulle göra sig lustig över mig ... så gör det heller ingenting. Men krafter, krafter behöver jag; utan krafter kommer jag ingen väg; men fysisk kraft får man endast genom viljekraft — det veta de inte», tillade han stolt och självmedvetet och gick, ehuru han ännu knappt var i stånd att flytta fötterna över bron. Hans stolthet och självmedvetande växte synbart, redan nästa minut var han en helt annan människa. Vad hade då egentligen skett, som hade till den grad förändrat honom? Han visste det i själva verket icke själv; det gick med honom som den, vilken griper efter ett halmstrå för att rädda sig; det föreföll honom, som om även han ännu kunde leva, som om det ännu gåves ett liv, som om hans liv ännu icke vore dött tillika med den gamlas. Men kanske hade han också förhastat sig med denna slutsats — dock, därpå tänkte han icke nu.

»Och för Herrens träl, Rodion, skall hon bedja», for det honom plötsligt genom huvudet ... »nå, det kan ju ... i alla fall!» ... tillade han och skrattade själv åt det pojkaktiga infallet. Han var i den ypperligaste sinnesstämning.

Rasumichin fann han snart; i Potjinkovs hus kände man redan den nye hyresgästen och gårdskarlen visade honom genast vägen. Redan innan han kommit uppför hälften av trappan, kunde han höra larmet och det livliga samtalet från ett större sällskap. Dörren till trappan stod på vid gavel; man hörde strid och livliga debatter. Rasumichins rum var tämligen stort och det var omkring femton människor därinne. Raskolnikov stannade i kapprummet. Här, bakom en brädvägg, voro två av värdinnans pigor sysselsatta med två stora samovarer, buteljer, tallrikar och fat, fulla av kalla rätter och pirog. Raskolnikov lät kalla ut Rasumichin; denne blev förtjust att se honom; man såg vid första blicken, att han hade druckit ovanligt mycket, och ehuru han aldrig drack sig full, så var han likväl icke långt ifrån att vara det denna gång.

»Hör», sade Raskolnikov, »jag har bara kommit för att säga dig, att du vunnit ditt vad och att man verkligen inte vet, vad som kan hända en. Men gå in kan jag inte, ty jag är så matt, att jag är nära att falla omkull. Och god afton nu och adjö! Men kom till mig i morgon ...»


167