Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


RASKOLNIKOV

TREDJE DELEN.

I.

Raskolnikov reste på sig och satte sig i soffan. Han vinkade åt Rasumichin att avbryta den ström av osammanhängande och ivriga tröstegrunder, som denne riktade till hans moder och syster, tog bådas händer i sina och såg innerligt än på den ena och än på den andra. Modern blev rädd för hans blick. Det låg i den icke endast ett uttryck av djup smärta, utan på samma gång jämväl något förstenat, nästan vanvettigt. Pulcheria Alexandrovna började gråta.

Avdotja Romanovna var blek, hennes hand darrade i broderns.

»Gå hem ... med honom», fick han fram med darrande, svag röst och pekade på Rasumichin, »i morgon, alltsammans i morgon ... Var det längese’n ni kommo?»

»Vi kommo i kväll, Rodja», svarade Pulcheria Alexandrovna; »tåget hade blivit mycket försenat. Men, Rodja, jag går inte ifrån dig nu för något pris! Jag stannar här i natt...»

»Plåga mig inte!» sade han retligt och gjorde en avvärjande rörelse med handen.

»Jag vill stanna hos honom!» ropade Rasumichin, »jag skall inte lämna honom en minut ... åt fanders med alla dem därhemma hos mig, de få förarga sig, så mycket de vilja. Min onkel kan vara värd för dem.»

»Hur skall jag kunna tacka er!» började Pulcheria Alexandrovna ånyo och tryckte Rasumichins hand; men Raskolnikov avbröt henne på nytt:

»Jag kan inte, kan inte!» upprepade han med nervös otålighet, »plåga mig då inte! Det är nog, gå er väg ... Jag kan inte mer ...»

»Kom, mamma lilla, låt oss åtminstone gå ut ur rummet ett ögonblick», viskade den förskräckta Dunja, »vi taga livet av honom, ser du ju.»


172