»Får jag då inte en gång se riktigt på honom efter tre långa års förlopp», sade Pulcheria Alexandrovna gråtande.
»Vänta litet», återtog han, »ni bringa allting i förvirring för mig, det snurrar snart omkring i huvudet på mig ... har ni sett till Lushin?»
»Nej, Rodja, men han vet, att vi kommit. Vi hörde, att Peter Petrovitj varit så vänlig och besökt dig i dag», tillade Pulcheria Alexandrovna förläget.
»Ja ... han var så vänlig ... Dunja, jag sade Lushin, att jag skulle kasta honom utför trappan ... och att han skulle dra’ åt helvete ...»
»Rodja, vad har du gjort? Du har visst ... du vill då väl inte säga ...» ropade Pulcheria Alexandrovna förskräckt, men teg och såg på Dunja.
Avdotja Romanovna betraktade sin broder uppmärksamt och väntade på, vad som vidare skulle komma. Nastaszja hade redan talat om tvisten för dem, för såvitt hon hade förstått och kunnat återgiva, vad som förefallit. De ledo båda mycket under denna ovisshet och väntan.
»Dunja», fortfor Raskolnikov med ansträngning, »jag tycker inte om detta giftermål, och därför får du avvisa Lushin redan med de första ord du talar med honom i morgon. Jag vill varken se eller höra av honom mera!»
»För Guds skull!» skrek Pulcheria Alexandrovna.
»Betänk, vad du säger, broder», sade Avdotja Romanovna häftigt, men lade genast band på sig, »du är nu kanske inte riktigt i stånd till ... du är trött», sade hon milt.
»Du tror jag yrar? Nej, det gör jag inte ... du gifter dig med Lushin bara för min skull, men jag vill inte taga emot något offer. Och därför skriver du till honom i morgon och slår opp med honom ... i morgon bitti vill jag läsa, vad du har skrivit och därmed basta!»
»Det kan jag inte!» ropade den förnärmade flickan; »med vilken rätt ...
»Dunetjka, du är också så häftig, säg ingenting mera ... ser du då inte ...» sade den förskräckta modern och sökte lugna Dunja. »Ack, låt oss hellre gå.»
»Han yrar!» ropade Rasumichin, som ännu icke var alldeles nykter, »hur tordes han annars våga! ... I morgon äro alla de här galenskaperna borta ... Men i dag jagade han honom verkligen på dörren, det är sant. Nå, och den andre blev ond ... höll tal här, kramade ut all sin visdom för oss ... men till slut fick han ändå lov att laga sig i väg med svansen mellan benen.»
»Det är då således sant?»
