vore allt oförklarligt ... någon hemgift hade hon inte, det hade han naturligtvis inte heller sett på ... Det är verkligen svårt att döma i en sådan sak.»
»Jag är övertygad om, att hon var värd hans kärlek», sade Avdotja Romanovna.
»Gud förlåte mig, men jag gladde mig då över hennes död, ehuru jag inte vet, vem av dem, som skulle ha gjort den andre mest olycklig», sade Pulcheria Alexandrovna och började därpå försiktigt under oupphörliga avbrott och under det hon alltjämt såg bort till Dunja ... vilket uppenbarligen förtröt denna ... att åter utfråga honom om det uppträde, som dagen förut hade ägt rum mellan Rodja och Lushin. Detta uppträde hade uppenbarligen oroat henne mest. Hon var orolig och darrade. Rasumichin berättade än en gång allt utförligt och tillade den slutsats, vartill han själv hade kommit; han beskyllde Raskolnikov till och med att ha tillfogat Peter Petrovitj förolämpningen med avsikt och lät hans sjukdom endast i mycket ringa grad gälla som ursäkt.
»Han hade redan bestämt sig därför, innan han blev sjuk», tillade han.
»Det är också min åsikt», sade Pulcheria Alexandrovna nedslagen. Hon undrade för övrigt över, att Rasumichin nu talade så försiktigt, ja, nästan vördsamt om Peter Petrovitj; det lade också Avdotja Romanovna märke till.
»Det är alltså er tanke om Peter Petrovitj?» kunde Pulcheria Alexandrovna icke avhålla sig från att fråga.
»Om er dotters tillkommande man kan jag inte ha någon annan mening», svarade Rasumichin, »jag säger det inte endast av hövlighet ... utan helt enkelt därför att Avdotja Romanovna själv frivilligt valt honom till sin man. Då jag i går talade så illa om honom, kom det sig av, att jag var oförsvarligt berusad ... och utan sans och reda, ja, alldeles utan sans och reda; jag hade alldeles mist förståndet ... och i dag blygs jag därför.» Han rodnade och teg. Avdotja Romanovna blev också röd, men avbröt ej tystnaden. Hon hade icke sagt ett ord, sedan talet föll på Lushin.
Men Pulcheria Alexandrovna befann sig i synbar ovisshet, om hon utan att understödjas av sin dotter, skulle fortfara med detta ämne. Äntligen beslöt hon sig stammande, under det hon tid efter annan kastade frågande blickar på dottern, att komma med den anmärkningen, att det var en omständighet, som i synnerhet låg tungt på hennes sinne.
»Ser ni, Dimitrij Prokofjitj», började hon ... »inte sant, Dunetschká, jag kan vara alldeles uppriktig mot Dimitrij Prokofjitj?»
