Hoppa till innehållet

Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Åhå!» upprepade den okände, förundrad över sammanträffandet, varefter han själv ringde på den dörr, som stod betecknad med n:o 8. Båda dörrarna voro omkring sex steg från varandra.

»Bor ni hos Kapernaumov», sade han leende till Sonja. »I går vände han en av mina västar. Jag bor här bredvid hos Gertrud Karlovna Röslih ... det var ett märkvärdigt sammanträffande.»

Sonja såg forskande på honom.

»Vi äro således grannar», fortfor han. »Jag har endast tre dagar varit i staden. Farväl!»

Sonja svarade ej. Dörren blev öppnad och hon skyndade in i sitt rum.

— — — — — —

På vägen till Porphyrius visade Rasumichin stark sinnesrörelse.

»Jag är riktigt glad, min bror», sade han flera gånger, »det var roligt! ... jag är riktigt glad.»

»Vad är du egentligen glad över?» tänkte Raskolnikov.

»Jag visste ju inte, att även du hade satt något i pant hos den gamla käringen. Är det länge, sedan du sist var hos henne?»

»En så’n dummerjöns han är!»

»När jag var där sist!» Raskolnikov tystnade och låtsade sig tänka efter. »Jo, nu vet jag det! Jag tror, att jag var hos henne tre dagar före hennes död. Jag kan ännu inte lösa ut panterna, ty jag har inte mer än en rubel kvar, tack vare det fördömda feberanfallet jag hade i går! ...»

Han nämnde feberanfallet med särskilt eftertryck.

»Det var således därför, du den gången blev så ... så bestört», sade Rasumichin. »Under din feber fantiserade du alltjämt om ringar och kedjor. Nu förstår jag alltsammans.»

»Åhå, alltså har den där tanken slagit rot också hos dem», tänkte Raskolnikov. »Denna människa skulle vilja låta korsfästa sig för mig och ändå är han nu glad över, att allt blivit förklarat.»

»Tror du, att vi träffa honom?» sade han högt.

»Ja, det tror jag visst», bekräftade Rasumichin. »Det är en präktig karl, bror lille, må du tro! Han är mycket misstrogen, en skeptiker, en cyniker, tycker om att narra andra, det vill säga draga dem vid näsan. Men han förstår sin sak grundligt, det gör han. Förra året upptäckte han gärningsmannen till ett mord, ehuru inte ett spår stod att finna. Han har stor lust att göra din bekantskap.»

»Hur kommer det till?»


214