»Det är inte därför ... ser du, sedan du blev sjuk, har jag ofta talat om dig, och då han erfor, att dina förhållanden inte tillåta dig att fortsätta med de juridiska studierna, tyckte han, det var stor synd om dig. Jag slöt därav ... ja, det förstås, allt tillsammanlagt, inte det bara ... i går har Sametov också ... kan du tänka, Rodja, så jag grälade i fyllan i går, då vi gingo hem ... jag är nämligen rädd för, att du skall tänka, Gud vet vad ...»
»Vad menar du? De ansågo mig förmodligen vara vansinnig. Måhända ha de rätt.»
Han log tvunget.
»Ja ... ja ... prat! det vill säga, nej ... Åh, ser du, vi grälade medan vi voro halvfulla. Det var dumheter alltsammans.»
»Varför ursäktar du dig då? Det är så motbjudande alltsammans», utbröt Raskolnikov med överdriven finkänsla. Det var till en del förställning.
»Jag förstår nog det, ja, mycket väl. Jag försäkrar dig, att jag förstår det. Det är en stor skam att säga något sådant ...»
»Nå, tala då inte därom, om det är en så stor skam!»
Båda tego. Rasumichin var glad över all måtta. Raskolnikov kände det och han vämjdes därvid. Det oroade honom också, vad Rasumichin nyligen hade berättat om Porphyrius.
»Inför honom får man också låtsa sig vara sjuk ... och det så naturligt som möjligt.» Hans hjärta klappade och hans kinder voro bleka. »Det vore naturligtvis bäst, om man inte behövde yttra sig alls, envist undvek allt ... nej, det skulle vara naturligt ... Nå, komme vad som helst ... vi få se ... rätt snart ... kanske jag gör dumt i att gå dit? Flyger inte myggan av sig själv mot ljuset? Så mitt hjärta klappar ... det duger inte heller.»
»I det här grå huset bor han», sade Rasumichin.
»Det viktigaste är, om Porphyrius vet, att jag i går infann mig i häxans bostad ... och talade om blod. Det skall jag taga reda på, så snart jag kommer in. Jag kan kanske se det på hans ansikte, annars ... skulle jag än gå förlorad därigenom ... skall jag taga reda därpå.»
»Vet du», sade han och log skälmaktigt, »jag har tydligt märkt, att du varit i en märkvärdigt upprörd sinnesstämning sedan i går.»
»Jag? Alldeles inte, jag är inte alls upprörd», sade Rasumichin, men studsade vid frågan.
»Jo visst, bror lille, man kan se det på dig. Du satt på stolen, såsom du aldrig plägar sitta, långt ute på kanten, och sprang plötsligt upp utan orsak, som om du hade kramp. Än
