Hoppa till innehållet

Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

var du melankolisk, än var du utomordentligt glad igen och gjorde dig så söt som det renaste kandisocker. Du rodnade djupt och i synnerhet då du erhöll middagsbjudningen.»

»Du ljuger! ... Vad menar du egentligen?»

»Nå, varför vänder och vrider du dig som en skolpojke? Nu rodnar du igen!»

»Du är då en åsna!»

»Ja, varför blir du så förlägen, Romeo! Det skall jag berätta någonstädes, ha, ha, ha! och mamma skall skratta ... och en till ...»

»Men är det verkligen ditt allvar? Vad skall det betyda?» Rasumichin blev alldeles förvirrad och kalla kårar gingo utefter ryggen på honom av förskräckelse. »Vad tänker du säga dem? Jag, bror ... fy, så du pratar!»

»Du är röd som en ros. Om du visste, så bra du ser ut! En Romeo in folio! Och så elegant du är! Du har till och med tvättat dig ren i dag, putsat naglarna också, inte sant? När gjorde du dig nå’nsin ett sådant besvär. Luta dig ned, jag tror, att du till och med smort in håret med pomada!»

»Du är ett odjur!»

Raskolnikov skrattade högt, just då han anlände till dörren till Porphyrius Petrovitjs bostad. Det var just hans avsikt. Inne i rummet kunde man höra, att han skrattade i tamburen.

»Inte ett ord mera — annars slår jag dig sönder och samman!» viskade Rasumichin och skakade honom häftigt.


V.

Då Raskolnikov trädde in, såg han ut som en person, vilken med möda undertrycker ett gapskratt. Bakom honom uppenbarade sig den långe Rasumichin, som var alldeles röd av vrede och blygsel. Både hans hållning och ansikte voro i detta ögonblick skrattretande och rättfärdigade Raskolnikovs munterhet.

Rummets ägare stod mitt på golvet och såg frågande på dem. Raskolnikov räckte honom handen, medan han gjorde sig synbar möda att undertrycka sitt skratt. Men knappt hade han sagt ett par ord, förrän han ofrivilligt kom att se på Rasumichin och då började han på nytt att gapskratta. Den häftiga vrede, med vilken Rasumichin upptog detta hjärtliga skratt gjorde, att uppträdet såg ut att vara helt naturligt. Rasumichin tycktes riktigt understödja Raskolnikov i hans plan.

»Fy tusan!» skrek han och slog den knutna handen i ett litet


216