om han vore något förlägen och ännu icke hade hämtat sig riktigt. Pulcheria Alexandrovna bjöd herrarna att taga plats vid det runda bordet, på vilket samovaren stod och kokade. Dunja och Lushin stodo mittemot varandra, Rasumichin och Raskolnikov mittemot Pulcheria Alexandrovna, Rasumichin bredvid Lushin och Raskolnikov vid systerns sida.
Peter Petrovitj tog fram en fin, parfymerad näsduk och putsade sin näsa med ett dygdigt uttryck såsom en människa, vilken känner sin värdighet sårad och fordrar en förklaring.
»Jag hoppas, att ni haft en angenäm resa?» sade han i stel ton och vände sig till Pulcheria Alexandrovna.
»Ja, Gud ske lov, Peter Petrovitj.»
»Det gläder mig mycket. Känner ni er inte trött, Avdotja Romanovna?»
»Jag är ung och stark och tröttnar inte så lätt. Men min mor var alldeles uttröttad», svarade Dunja.
»Ja, våra ryska landsvägar äro mycket besvärliga. Oaktat min innerliga önskan var det mig inte möjligt att taga emot er i går. Men jag hoppas, att ni inte hade för stort bryderi.»
»Om inte vår Herre sänt oss Dimitrij Prokofjitj, hade det varit ganska obehagligt för oss», sade Pulcheria Alexandrovna och tillade: »Jag får härmed presentera honom för er.»
»Jag hade det nöjet att träffa honom i går», mumlade Lushin och såg fientligt på Rasumichin. Sedan rynkade han pannan och teg. Peter Petrovitj hörde till de människor, som i sällskapslivet kunna vara mycket älskvärda, men som, så snart ett eller annat misshagar dem, genast mista sitt goda humör och mer likna mjölsäckar än angenäma och underhållande kavaljerer. Raskolnikov höll sig tyst. Avdotja Romanovna ville icke heller bryta tystnaden, förrän det blev hennes tur. Rasumichin hade intet att säga, varför Pulcheria Alexandrovna åter fick bringa samtalet i gång.
»Har ni hört, att Marfa Petrovna är död?»
»Ja, och jag kan även tillägga den underrättelsen, att Arkadij Ivanovitj Svidrigailov strax efter begravningen reste till Petersburg.»
»Reste han hit?» frågade Dunetjka oroligt och utbytte en blick med modern.
»Herre Gud, han måtte väl åtminstone låta Dunja vara i fred?» utbrast Pulcheria Alexandrovna.
»Ni behöva inte vara oroliga ... såvida ni inte ha i sinnet att själva träda i förbindelse med honom. Jag skall nog giva akt på honom.»
»O, Peter Petrovitj, ni kan inte tro, så ni skrämde mig», fortfor modern. »Jag har bara sett honom två gånger och
