han förefaller mig att vara riktigt stygg. Jag är säker på, att han förorsakat Marfa Petrovnas död.»
»Det är omöjligt att döma i den saken. Jag är emellertid fullt och fast övertygad om, att denne man kommer att sluta sina dagar på en gäldstuga. Av kärlek till sina barn har Marfa Petrovna säkerligen icke kommit ihåg honom i sitt testamente. Om hon givit honom något, är det helt visst en högst obetydlig summa.»
»Låt oss inte längre tala om Svidrigailov, ty detta ämne är mig i högsta grad obehagligt», sade Dunja.
»Han har just nyss varit hos mig», sade Raskolnikov, som för första gången blandade sig i samtalet.
Alla vände sig emot honom och till och med Lushin tycktes vara intresserad.
»För halvannan timme sedan kom han till mig, medan jag sov. Han var ganska munter och sade, att han hoppades bli närmare bekant med mig. Bland annat bad han, att jag skulle förskaffa honom ett möte med dig, Dunja. Han ville göra dig ett förslag, som han närmare utvecklade för mig. Dessutom försäkrade han, att Marfa Petrovna en vecka före sin död testamenterat tretusen rubel åt dig, Dunja, och att du snart kan utbekomma denna summa.»
»Gud ske lov!» utropade Pulcheria Alexandrovna och gjorde korstecknet. »Bed för henne, Dunja, bed!»
»Är det verkligen sant?» utbrast Lushin.
»Vad sade han vidare?» inföll Dunja.
»Han sade, att själv var han inte rik och att hela förmögenheten skulle tillfalla barnen och att han bosatt sig i ett hus, som inte var beläget långt härifrån; var vet jag inte; jag frågade honom inte därom.»
»Men vad är det för ett förslag han vill göra Dunja?» sporde Pulcheria Alexandrovna oroligt. »Sade han dig det?»
»Ja, det gjorde han.»
»Nå, vad?»
»Det skall jag säga er sedan ...» Raskolnikov teg och fortfor att dricka te.
Peter Petrovitj såg på sitt ur och yttrade, att han var tvungen att avlägsna sig.
»Stanna hos oss, Peter Petrovitj. Ni skrev ju, att ni ville bedja min mor om en förklaring», sade Dunja.
»Ganska riktigt, det var verkligen min mening, men jag har inte lust att yttra mig därom i — andras närvaro. Dessutom har min bön inte blivit uppfylld ...»
Lushin tog på sig en förolämpad min och teg.
