»Er bön, att min bror inte skulle vara närvarande vid vår sammankomst blev enligt min begäran inte uppfylld», sade Dunja. »Ni skrev, att ni blivit förolämpad av min bror. Jag fordrar nu en förklaring och hoppas, att ni försona er med varandra. Om Rodja verkligen har förolämpat er, måste och skall han bedja er om förlåtelse.»
»Det finnes sådana förolämpningar, Avdotja Romanovna, som inte kunna glömmas.»
»Kan ni inte förstå», avbröt Dunja honom otåligt, »att hela framtiden beror av, att detta ledsamma förhållande blir utrett? Jag upprepar, att om min bror förolämpat er, skall han bedja er om ursäkt.»
»Om jag också tillber er, Avdotja Romanovna», sade Lushin, som blev allt mer och mer uppretad, »så hindrar det dock inte, att jag kan ogilla, om någon av edra anförvanter uppför sig oskickligt. Ehuru ni lyckliggör mig med er hand, är jag dock inte skyldig att åtaga mig ...»
»Peter Petrovitj», sade Dunja innerligt, »visa mig nu att ni är så ädel och förståndig, som jag alltid ansett er vara. Jag har givit er ett allvarligt löfte, jag är er fästmö, tro mig därför i denna sak och var viss om att jag kan döma opartiskt. Att jag övertager en domares roll är lika överraskande för min bror som för er. Ni bör kunna förstå, att om ni inte försona er med varandra, nödgas jag välja antingen er eller honom. Om jag väljer er, måste jag bryta med min broder, väljer jag honom, måste jag bryta med er.»
»Avdotja Romanovna», sade Lushin och såg ut, som vore han förolämpad, »ni uttalar ord, som äro högst sårande för mig i betraktande av det förhållande jag står till er. Dessa ord innebära möjligheten, att ni skulle kunna svika ett till mig givet löfte. Ni sätter mig i jämbredd med en pojke och det kan jag inte finna mig uti. Ni säger »antingen er eller honom» och visar alltså därmed, av vilket ringa värde jag är för er ... det kan jag inte finna mig i, när jag tänker på det förhållande ... som råder mellan oss.»
»Vad?» utbrast Dunja, »jag sätter er i jämbredd med honom, som hittills varit mig dyrbarast i hela världen, och ni känner er förolämpad, emedan jag tillägger er ett alltför ringa värde.»
Raskolnikov skrattade hånfullt. Rasumichin var uppbragt. Men Peter Petrovitj fäste sig icke vid hennes invändning, utan blev däremot allt mer och mer förbittrad.
»Kärleken till er blivande make måste vara högre än kärleken till brodern», sade han tillgjort, »och under alla omständigheter vill jag inte sättas i jämbredd med ... Jag vill
