ni då vetat allt! Hur ofta har jag inte kommit henne att gråta, senast i förra veckan! Ja, jag! ... Blott en vecka före hans död, var jag så hårdhjärtad! Och hur ofta, hur ofta har jag inte varit där! ... Jag har måst tänka därpå hela dagen, det gör mig så ont.»
Sonja vred händerna, då hon talade därom.
»Ni är då hårdhjärtad?»
»Ja, det är jag, det är jag! Då jag kom till dem den gången», fortfor hon gråtande, »bad min salig far mig läsa något. Jag har så ont i huvudet, sade han, läs ... där är en bok. Han hade fått låna en av Andrej Semjonytj, av Lebesetnikov, som också bor där och alltid hade så roliga böcker med sig hem. Då sade jag: nej, jag skall gå nu. Jag hade ingen lust att läsa högt och hade bara kommit dit för att visa Katerina Ivanovna några kragar och manschetter, som Lisaveta hade skaffat mig ... de voro så billiga och mycket vackra med alldeles nya mönster. Katerina Ivanovna tyckte så mycket om dem, satte dem på sig, såg sig i spegeln och kunde inte skiljas från dem: skänk mig dem, Sonja, jag ber dig, sade hon. Jag ber dig, sade hon! Men när behövde hon väl dem? Det var ju bara som ett minne från svunna, lyckliga dagar! Hon såg sig i spegeln och var så förtjust i dem, ehuru hon inte på många, många år haft några kläder, som skulle passat tillsammans med dem. Hon ber aldrig någon om något, nej, ingen — hon är så stolt och giver hellre själv bort det sista hon äger, men den gången bad hon mig om dem, så mycket tyckte hon om dem. Jag ville ogärna giva bort dem. Vad skulle du göra med dem, Katerina Ivanovna? sade jag. — Det var redan för mycket. Hon såg på mig så bedrövad. Det gjorde henne så ont, att jag kunde neka henne något. O, det var riktigt smärtsamt att se på henne! Inte för kragens skull, men för att jag hade hjärta att neka henne den; jag kunde se det på henne! Och vad jag gärna ville göra allt gott igen, taga mina ord tillbaka ... Ack ja ... men ... det där är ju er alldeles likgiltigt! ...»
»Ni kände då Lisaveta, klädmånglerskan?»
»Ja! ... ni också?» frågade hon med någon förvåning.
»Katerina Ivanovna har lungsot, svår lungsot, hon dör snart», sade Raskolnikov efter en stunds tystnad utan att besvara frågan.
»Ack, nej, nej, nej!» ... och Sonja fattade hans båda händer, liksom anropade hon honom om, att detta ej måtte ske.
»Det vore ju bättre, om hon finge dö!»
»Nej, det vore inte bättre, inte bättre, alldeles inte bättre!» fortfor hon ängsligt.
