»Och barnen? Vart skola de taga vägen, om ni inte längre bekymrar er om dem?»
»Ack, jag vet inte!» utropade hon förtvivlad och grep med händerna om huvudet. Man kunde se, att denna tanke redan ofta fallit henne in och nu ånyo väcktes hos henne.
»Men om ni redan nu under Katerina Ivanovnas livstid blev sjuk och måste lägga er på sjukhuset ... hur skulle det då gå?» fortfor han obarmhärtigt.
»Oh, vad säger ni, vad säger ni! Det sker inte, det kan ju inte ske!» och Sonjas ansikte förvreds av den förfärligaste ångest.
»Varför skulle inte något sådant kunna hända?» fortfor Raskolnikov envist. »Är ni på något vis försäkrad mot sjukdom? Vad skall det då bliva av dem? Allesammans måste ut på gatan. Modern måste hosta och tigga, springa rasande omkring och slå huvudet mot väggarna såsom i dag — barnen gråta. Så ligger hon där; polisen kommer och för henne till sjukhuset ... dör ... och barnen ...»
»Ack, nej! ... Gud tillåter det inte!» bröt det äntligen fram ur Sonjas marterade bröst. Hon lyssnade med förskräckelse till sina egna ord och fattade bedjande hans händer, som om nu allt berodde på honom.
Raskolnikov reste sig och började gå fram och tillbaka. En minut förgick. Sonja var överväldigad av smärta.
»Och ... spara kan ni inte? ... För nödens dag ...» frågade han och stannade framför henne.
»Nej!» snyftade Sonja.
»Naturligtvis inte! Har ni redan försökt?» frågade han nästan hånande.
»Ja, jag har försökt!»
»Och det har inte lyckats?»
»Nej, naturligtvis, onödigt att fråga!»
Han började åter att gå fram och tillbaka. Åter blev det tyst.
»Och ni har inte förtjänst alla dar?»
Sonja blev allt mera förlägen och rodnaden steg upp i hennes panna.
»Nej! ...» viskade hon med ångest.
»Med Poletjka går det väl också på samma vis», sade han hastigt.
»Nej, nej! Så får det inte gå, nej!» ropade Sonja högt och förtvivlad, liksom hade hon fått ett knivstyng. »Gud, Gud! Något så fruktansvärt kan du ej tillstädja! ...»
»Han låter det dock ske med andra!»
»Nej, nej! Gud skall skydda henne! Gud!» återtog hon nästan besinningslöst.
