»Kanhända finns det ingen Gud!» svarade Raskolnikov med en viss skadeglädje, började att skratta och såg på henne.
Sonjas ansikte förändrade sig plötsligt ... det sammandrog sig krampaktigt. Hon såg på honom med en obeskrivlig, bedjande blick, tycktes vilja säga något, men fick ej fram ett ord och började bittert snyfta och gråta.
»Ni säger, att Katerina Ivanovna förlorar förståndet. Ni förlorar det ju själv», sade han efter en kort tystnad.
Omkring fem minuter förgingo. Han gick tigande fram och tillbaka utan att se på henne. Slutligen gick han fram till henne; hans ögon glödde. Han lade sina händer på hennes axlar och blickade in i hennes förgråtna ansikte. Hans blick var tårlös, brännande, skarp. Hans läppar darrade ... Hastigt böjde han sig ned, föll på knä ... och kysste hennes fot. Sonja vek häftigt tillbaka som för en vansinnig. Han såg verkligen ut, som om han förlorat förståndet.
»Vad gör ni, vad gör ni? ... Och det för mig?» mumlade hon bleknande och en förfärlig ångest sammansnörde hennes hjärta.
Han reste sig upp.
»Inte för dig? ... För hela människosläktets alla lidanden har jag böjt knä», sade han och gick fram till fönstret. »Hör», fortfor han efter en minuts tystnad och gick tillbaka till henne, »jag sade nyligen till en baktalare, att han inte var värd så mycket som ditt lillfinger ... och att jag låtit min syster vederfaras den äran att få sitta bredvid dig.»
»Oh, det har ni kunnat säga? Och i hennes närvaro!» utropade Sonja ängsligt. »En ära — att sitta bredvid mig! Jag är ju ... ärelös! ... Och vad har ni då sagt?»
»Inte för ditt ärelösa livs och din synds skull, sade jag dig det, utan för din stora kärleks skull. Att du är en stor synderska — det är säkert», tillade han, höjande rösten — »men du är en stor synderska just därför, att du offrat — givit dig — utan nytta, utan ändamål. Och det skulle inte vara synd, inte synd att döma sig själv att leva i denna smuts, som du hatar, och dock veta med dig själv, att, om du öppnar ögonen, du ingen hjälper, ingen frälsar därmed! Ja, säg mig då», utropade han nästan utom sig, »hur kan en sådan skam och låghet låta förena sig med de heligaste, upphöjdaste känslor! Det vore väl mycket, mycket enklare, tusen gånger förnuftigare att huvudstupa kasta sig i vattnet ... så vore allt förbi!»
»Och vad skulle det då bliva av dem?» frågade Sonja skyggt, i det hon med smärta betraktade honom. Hans förslag tycktes icke förundra henne. Raskolnikov betraktade henne med ett sällsamt uttryck.
