Han läste allt i hennes ögon. Hon hade då verkligen förut tänkt därpå. Kanhända hade hon redan ofta med förtvivlan övervägt, huru hon med ens skulle kunna göra slut på allt elände och det så allvarligt, att hon alls icke förundrade sig över hans förslag. Hon hade icke en gång lagt märke till hårdheten i hans uttryck. Men han förstod fullkomligt, vilken förfärlig sorg tanken på hennes ärelösa och skamliga liv måste bereda henne. Vad var det då, som ända hitintills hindrat henne att göra slut därpå? Nu först förstod han, vilken betydelse dessa små faderlösa och denna elända, halvförryckta Katerina Ivanovna hade för henne.
Men han förstod också, att Sonja med sin karaktär och den andliga utveckling hon ägde ej skulle kunna hålla ut. Han kunde knappast förstå, huru hon kunnat hålla ut så länge utan att bliva galen eller störta sig i floden. Han såg, att Sonjas sociala ställning var ett undantag, men olyckligtvis icke något ensamt stående sådant. Vad var det, som band henne vid livet? Väl icke lösaktigheten i och för sig? Nej! Icke en droppe därav hade inträngt i hennes hjärta, det såg han ... därom var han övertygad ...
»Tre vägar ligga framför henne», tänkte han, »antingen att kasta sig i floden, komma på dårhuset, eller ... eller ... också kastar hon sig i armarna på den verkliga lösaktigheten, som bedövar förnuftet och förstenar hjärtat.» Den sista tanken föreföll honom vedervärdigast. Men han var skeptiker, han var ung och abstrakt och kunde icke undertrycka den tanken, att utgången sannolikt skulle bliva den sistnämnda.
»Är det då verkligen sant?» utropade han med värme. »Skall detta väsen, som ända hittills bevarat sin själ ren och obefläckad, med fullt medvetande nedsjunka i denna avskyvärda, stinkande grav? Har detta nedsjunkande måhända redan börjat och fördrager hon allt, endast därför att lasten inte längre förefaller henne så vedervärdig? Nej, nej, det får inte ske!» ropade han liksom förut Sonja; »nej, för vattnet skyddar henne det syndiga i en sådan död och omsorgen för de andra ... och om hon inte blivit vansinnig ännu, så ... men vem säger, att hon verkligen är alldeles klok? Har hon sitt förstånds bruk i behåll? Kan man tala som hon, resonera som hon, när man är fullt normal? Kan man sitta på avgrundens rand framför den stinkande graven, färdig att i vilket ögonblick som helst störta ned däri och ändå stöta undan den varnande handen och blunda för den fara, som man visar henne? Väntar hon på ett underverk? Helt säkert! Är inte allt detta tecken till vansinne?»
