brev. Då Nastaszja hade gått, förde han brevet till sina läppar, kysste det och såg länge ömt på utanskriften. Det var hans mors stil, dessa honom så bekanta fina, lutande bokstäver. För mycket länge sedan hade hon själv lärt honom läsa och skriva. Han dröjde att bryta det, det tycktes nästan, som han var rädd. Slutligen öppnade han det. Det var ett stort tjockt tvålods brev. Två stora brevpappersark voro alldeles fyllda med fin stil.
»Min käre Rodja», skrev modern, »det är redan flera månader, sedan jag sist skrev till dig. Jag har själv lidit därunder och mången natt har jag icke kunnat sova för tanken på dig. Men du skall säkert icke döma mig för hårt för min ofrivilliga tystnad, du vet hur innerligt jag älskar dig. Vi ha ju endast dig, jag och Dunja, du är vårt hopp, vårt allt, vår fasta tillflykt. Vad tror du icke jag har lidit, då jag erfor, att du redan för några månader sedan hade lämnat universitetet, för det du icke längre hade några medel att uppehålla dig med och dina lektionstimmar och övriga inkomster voro slut. Huru skulle väl jag ha kunnat hjälpa dig med min pension av hundratjugo rubel om året? De femton rubel, som jag sände dig för fyra månader sedan, hade jag, som du vet, fått i förskott på min pension av vår köpman här, Vassilij Ivanovitj Vachruschin. Han är en god människa och var god vän till din far. Men då jag hade överlåtit åt honom rätten att mottaga min pension, måste jag vänta, tills min skuld var betald, och detta har skett först nu, så att jag under denna tid icke kunnat skicka dig något. Men nu hoppas jag, Gud vare lov, åter kunna hjälpa dig, ja, vi kunna till och med säga, att Fortuna ler mot oss, och nu skall jag strax berätta dig det. För det första skall du då veta, min käre Rodja, att din syster har varit hos mig sedan halvannan månad och att vi för framtiden icke behöva skiljas mer. Gud vare tack, hennes lidande är nu slut, men jag vill berätta det allt för dig i ordning, så att du må veta, huru allt gått till, och allt, vad vi hållit hemligt för dig. Då du skrev till mig för två månader sedan, att du hade hört, att Dunja hade utstått så många förnärmelser i det Svidrigailovska huset och begärde en tillfredsställande förklaring av mig... vad kunde jag svara? Hade jag skrivit hela sanningen till dig, så hade du varit i stånd att lämna allt och att i nödfall begiva dig hit till fots, ty jag känner din karaktär och ditt sinnelag. Du skulle icke ha tålt, att man förnärmade din syster. Jag var förtvivlad, men vad kunde jag göra? Hela sanningen kände jag ännu icke. Huvudsvårigheten bestod däri, att då Dunetjka förra året mottog platsen som guvernant i det huset, fick hon hundra rubel i förskott på det villkor, att de så småningom
