uppfordrat att följa sig till polisvaktkontoret. De stodo där och väntade. Knappast var han nere i trappan, förrän han hörde Porphyrius Petrovitjs röst bakom sig. Då han vände sig om, såg han, att Porphyrius kom springande efter honom med andan i halsen.
»Bara ett enda ord, Rodion Romanovitj ... vad den där saken m. m. angår — — — nå som Gud vill! Men för att gå fullstänligt formellt tillväga, för att uppfylla allan rättfärdighet, måste jag besvära er ännu en gång ... vi träffas alltså åter ... inte sant?»
Och Porphyrius blev leende stående framför honom. »Inte sant?» återtog han. Det tycktes, som om han ämnade säga något mera ... men han gjorde det icke.
»Och jag, Porphyrius Petrovitj, jag ber er ursäkta ... att jag blev så häftig ...» sade Raskolnikov, som nu åter hade blivit herre över sig själv och kände en oemotståndlig lust att göra sig viktig.
»Betyder ingenting, ingenting!» inföll Porphyrius nästan glatt ... »jag var ju också själv ... jag har ju en sådan lättretlig karaktär, det gör mig verkligen ont! Nå, alltså träffas vi åter ... ja, om Gud vill, träffas vi snart, mycket snart igen!»
»Och så skola vi då äntligen lära att känna varandra», avbröt Raskolnikov.
»Ja, då skola vi lära att riktigt känna varandra», bekräftade Porphyrius Petrovitj och såg blinkande men för övrigt mycket allvarligt på honom. »Nu går ni således på födelsedagsfesten?»
»På begravningen.»
»Ack ja ... på begravningen. Sköt nu riktigt om er ... för all del, sköt väl om er!»
»Vad skall jag å min sida önska er? Jag vet det verkligen inte», sade Raskolnikov, i det han började stiga ned för trappan. Ännu en gång vände han sig om och sade: »Jag har lust att önska er god lycka, men ni har då en allför komisk sysselsättning!»
»Hur menar ni, komisk?» Porphyrius spetsade öronen.
»Ja, alldeles! Se på den stackars Nikolaj, som ni förmodligen har plågat och pinat i enlighet med ert psykologiska system ända till dess han slutligen givit med sig och bekänt. Både dag och natt har ni bevisat honom: du är mördaren, du är mördaren! Och nu, då han bekänt, börjar ni återigen samma lek med honom. Nu heter det åter: du ljuger, du är inte mördaren, kan inte vara det, du läser bara upp en utanläxa. Säg själv, är det inte komiskt?»
»Hi, hi, hi! Ni hörde alltså att jag anmärkte, att han kom fram med en inlärd läxa?»
