Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ack, vad jag tycker mycket om den ... den romansen hörde jag alltid med förtjusning: I middagssolens glöd, i Daghestans dal ... hör, Poletjka, hör, din far sjöng den ... medan vi voro förlovade ... Ack, vilka dagar! ... Den skola vi sjunga! Nå, hur var det nu, hur var det, nu har jag glömt den ... så hjälp mig då att komma ihåg den ... hur var det då?» Hon var mycket upprörd och ville resa sig upp. Slutligen började hon att med skrikande, hes, bruten röst och förlorande andan mellan varje ord sjunga:

»I middagssolens glöd, i

Daghestans dal

Med kulan i hjärtat ...»

»Ers excellens!» utropade hon plötsligt med hjärtslitande tonfall, under det att tårarna strömmade från hennes ögon: »beskydda de föräldralösa. Tänk på Semjon Sacharytjs gästfrihet ... Man kan nästan säga aristokratiska ... Ha» — plötsligt for hon tillsamman, vaknade upp och såg sig förskräckt omkring, men kände genast igen Sonja — »Sonja, Sonja!» sade hon sakta och vänligt, som om hon förundrade sig över att se henne här: »Kära Sonja, är du också här?»

De reste åter upp henne.

»Nu är det nog! ... Timmen är slagen! ... Farväl, du lilla stackare! ... Öket är ihjälpinat, jagat till döds!» utropade hon förtvivlad och hotfull, i det huvudet åter föll tillbaka mot kuddarna.

Hon hade åter förlorat medvetandet, men denna gången blott för en kort stund. Det tärda, vaxbleka anletet vände sig, hon öppnade munnen, sträckte krampaktigt benen ifrån sig, drog djupt efter andan, djupt ... och var död.

Sonja kastade sig över liket och lutade huvudet mot det infallna bröstet. Poletjka kysste gråtande sin mors fötter. Kolja och Lydia förstodo ännu icke vad som hänt, men anade, att det måtte vara något förskräckligt, varför de på samma gång öppnade sina små munnar och började skrika. Den ena av dem var ännu iklädd turbanen och den andra mössan med strutsplymen.

Men hur kom det sig, att diplomet helt plötsligt låg på sängen? Det låg alldeles tätt invid Katerina Ivanovna. Raskolnikov såg det.

Han gick till fönstret och Lebesetnikov följde honom.

»Hon är död», sade den senare.

»Rodion Romanovitj, jag måste nödvändigt tala ett par ord med er», sade Svidrigailov, som nalkats dem.


355