Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Lebesetnikov drog sig tillbaka och försvann. Svidrigailov förde den förvånade Raskolnikov till ett av rummets hörn.

»Allt vad som följer härefter ... jag menar begravningen och det övriga, bestyr jag om. Det behövs bara pengar och jag har ju redan sagt er, vill jag minnas, att jag har en del sådana till överlopps. Bägge barnen och Polejtka skall jag lösa in på ett barnhus, det bästa jag kan finna. För varje barn skall jag deponera femtonhundra rubel till myndighetsåldern, så att Sofie Semjonovna kan vara lugn. Henne vill jag också draga upp ur dyn; hon är en god flicka, inte sant? ... Och så kan ni meddela Avdotja Romanovna, att hennes tiotusen rubel blivit väl använda.»

»Men vilken bevekelsegrund föranleder er att utöva sådana välgärningar?» frågade Raskolnikov.

»Ack, ni misstrogna människa!» svarade Svidrigailov skrattande ... »jag sade er, att jag hade pengarna till överlopps. Helt enkelt av humanitetsskäl ... förefaller det er så omöjligt. Ni är ju ingen ’lus’, som den där gamla eländiga procenterskan ... hon som dog? Säg nu själv, vilket vore bättre, att Lushin skulle leva och begå nedrigheter än att hon här skulle dö? ... Och om jag nu inte uppträder som välgörare, går det på samma sätt med Poletjka ...»

Han sade detta med vissa blinkningar och ett tjuvpojksaktigt grin utan att vända ögonen från Raskolnikov. Denne bleknade och ryste, då han hörde upprepas samma ord, som han nyligen sagt Sonja. Han ryggade tillbaka och stirrade på Svidrigailov.

»Vad? ... Huru ... vet ni?» viskade han och kunde knappast andas.

»Jag bor här bredvid hos madam Röslich! Där bor Kapernaumov och där bor madam Röslich, en gammal, trogen väninna. Jag är Sonjas granne.»

»Ni? ...»

»Ja, just jag», fortfor Svidrigailov och skakade av skratt, »och jag kan på min ära försäkra er, käraste Rodion Romanovitj, att jag hyser ett varmt intresse för er. Jag sade er ju den gången jag besökte er, att vi till sist skulle bliva goda vänner ... Ser ni, nu äro vi det nästan. Ni skall få se, att jag är en foglig människa och att man mycket väl kan leva tillsammans med mig ...»

356